ful_


BAKGRUNDSBILD
Ful order, bilaga
JOEL Works
Bilden är beskuren

bonusmaterial



I HAD A DREAM I WENT BACK TO RUSSIA AND THEY DECIDED TO CUT OFF MY LEGS

Lyssna på en inläsning av den ryskfödde New York-baserade konstnären, författaren och fotografen Slava Mogutin. Fler texter, bilder och information hittar du på Slava Mogutins egen hemsida.

Reporter: Malin Holgersson.


lyssna


Trans-Sister Radio

Möt Terre Thaemlitz, konstnär, filmare, författare, dj, skivbolagsdirektör, queeraktivist och utbildare inom frågor som rör transgender ur ett tydligt ickeessentialistiskt perspektiv. Hens elektroakustiska radiodrama Trans-Sister Radio som handlar om transgenderism och resande kunde nyligen höras på Göteborgs Konsthall i anslutning till HBT-festivalen. Ful ringde upp Terre Thaemlitz hemma i Kawasaki, Japan för att få veta mer. Hör samtalet och exklusiva utdrag ur Trans-Sister Radio här.

Om du samtidigt vill läsa transkriptionen av radiodramat finns det här. Mer info om Terre Thaemlitz finns här.

Reporter: Malin Holgersson

lyssna


Det är möjligt att leva öppet som homosexuell i Iran

I Sverige ska det vara möjligt att få asyl med anledning av förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning, men i praktiken ser det annorlunda ut. RFSL jobbar sedan många år med att stödja asylsökande HBT-personer och får alltför ofta ta del av avslagsbeslut.

Lyssna på delar ur seminariet Det är möjligt att leva öppet som homosexuell i Iran som spelades in den 15 maj 2010 på HBT-festivalen i Göteborg. Medverkar gör Stig-Åke Petersson, RFSL:s flyktinghandläggare.

Här kan du även ta del av Sveriges Radios rapportering om Migrationsverkets hantering av asylsökande hbt-personer. För mer info: www.migrationsverket.se, www.rfsl.se.

Reporter: Malin Holgersson

lyssna


SÅ RYCKTES VINGARNA AV FJÄRILEN PÅ HAGA
TEXT: YVONNE DOMEIJ

Madeleinekaka och svärfarsdröm

En madeleinekakas smak och doft för mig tillbaka i tiden. Nu kom minnet tillbaka! Madeleine i påstådd egen design på Nobelfesten. En klänning sydd av Pär Engsheden; röd, djupt urringad och med ”cleavage”. En sak Pamela Andersson kunnat bära i Baywatch! Madeleine är spännande. Hen är som vi, men ändå inte, motsägelsefull i sin kombination av högt och lågt, kungligt och vulgärt. Vem minns inte exet Erik Granath hängande på henom och klämmande henom på bröstet? Gammal Lundsbergare som hen var, förläts hen domar för grov olovlig körning, narkotikabrott, rattfylleri och misshandel. Som första pojkvän bjöd pappa kungen henom till familjens sommarhus på Rivieran. Men när kungen hörde att hen mobbat Madeleines brorsa i plugget, tog tålamodet slut och hen satte ner foten! Madeleine inledde då en ny romans med en fotbollsspelande svärfarsdröm: Jonas Bergström sades ha Zlatan-stil, vara vänsterfotad och sparka som en häst! Man förstår att kungen blev förtjust. Att hen var sambo med en tjej på Linnégatan var förstås mindre bra, men rätt societetsbakgrund förlåter det mesta och kärleken är blind. Mannen som sparkade som en häst blev Madeleines sambo, lämpligt nog i Hovstallet. Om hen satt upp en hästsko över dörröppningen för tur i kärlek, satt den troligen felvänd, för resultatet blev det motsatta. Gång på gång krisade förhållandet. Resor företogs för att rädda vad som räddas kunde. Men våren 2009 gjorde en svensexa i Åre med efterföljande svirande och svinigheter att de kungliga inte längre kunde blunda, utan blev tvungna att öppna ögonen. Svärfarsdrömmen hade börjat likna en mardröm och Madeleine hade börjat kedjeröka!

Något om före och glid i Åre

Lillasystern Madeleine, som alltid stått i skuggan av sin storasyster, förlovade sig precis som hen 2009 och även hen efter ett långt samboförhållande. När hen till slut klev ut på Solliden inför den församlade pressen hade hen en råsnygg jurist vid sin sida. Men inte Jens Lapidus, utan fortfarande Jonas Bergström, killen kungen gillade, för hen gillar just den typen av killar. Delvis för att Jonas brukar hålla till på ”rätt ställen med rätt människor”, precis som kungen, när hen själv en gång hängde på Alexandras. Delvis för att hen kom från Djursholm och kunde något som man inte kan i Ockelbo: nämligen överklassens sociala koder.

Vi bor i ett kungarike och vi har ett kungahus och en kungavänlig press. En press som inget ser, hör eller säger, när det gäller kungahuset och personer som står kungahuset nära. Alltså höll man käft, fast man hört att Jonas hade ”vänstrat” med en tjej i Åre. Hen var ju där under våren på en svensexa som föregick höstens förlovning mellan henom och prinsessan. Hen hade egentligen inget gjort, utan bara det gamla vanliga, som överklassens herrar alltid gjort. Hen hade helt enkelt roat sig med en flicka från enklare bakgrund, en sådan som inte räknas. Prins Carl Philip var också i Åre vid tillfället och kan säkert ha råkat snappa upp ett och annat. Tora Uppstrøm Berg var känd för att ha bra bollsinne. Det talades om att hen var före detta elitidrottskvinna från norska landslaget i handboll. Många som var i Åre vid tillfället märkte att Jonas fick god kontakt med Tora. Madeleine hade också hört rykten om henom och Jonas, men försäkrats av sin jurist att dessa rykten totalt saknade substans.

Hen och hen blev nog lika häpna

Det som hände i Åre skulle troligen ha stannat i Åre, om inte Jonas Bergström uppgett falskt namn. Det var en eftergift åt dubbelmoralen, för bara med ett alias kunde hen hoppa skakeln och roa sig kungligt! Men den norska tjejen, som ”Jacob Bernström” roat sig med, surnade till när hen återvänt till Norge och fick klart för sig att hens flirt använt sig av falsk identitet. Hen kände sig lurad och sårad och talade upprörd med sina vänner om det. Norge är ett litet land och Tora hade många vänner, så snart gick det snack i hela Norge. Norska pressen hörde sig för och fick det bekräftat. Svensk press, i sin tur, bidade sin tid: kommer det ut i Norge skriver vi, annars håller vi frivilligt käft i vår självcensur. Om vi ska skvallra om Tora får vi inleda med ”enligt norsk press” så står vi med ryggen fri!

När Madeleine stod och log inför den församlade pressen, visste hen inte vad pressen redan sedan länge visste och teg om. Hen såg fram emot att flytta in med Jonas på Djurgården i Villa Parkudden, bara pappa kungen fått hyresgästen från 1993 vräkt först. Nej, inte anade hen vad framtiden bar i sitt sköte. Jonas visste och anade lika lite hen. Hen hade ju skött det hela snyggt och fått både den blivande svärfaderns välsignelse och ett löfte om hertigtitel inför ringväxlingen. Hen och hen blev nog lika häpna båda två när de norska avisernas rubriker ledde till att hela den svenska pressen tog bladet från munnen och sa det som så många hållit så hemligt så länge, allt enligt principen från beredskapsåren: En svensk tiger. En journalist stod dock rakryggad kvar ivrigt förespråkande att man skulle hållit käft. Hen menade att en ny offentlighetsprincip var på väg att myntas, när man gick till pressen och berättade, mot betalning förstås, vilka man haft sex med. För att få ännu bättre ekonomi sa hen att man kanske även ”filmat möten och förbereder offentlig visning av filmerna”. Helst ville hen att man höll tyst, som förr i tiden och på en konsumentkooperativ blogg konstaterade hen sorgset: ”Sånt man smög med förr smyger man icke längre med.”

Så rycktes vingarna av fjärilen på Haga

Vår kronprinsessa gifter sig i år med en ofrälse, en man ur folket. Kanske inte så populärt i kungahuset, men desto mer hos pressen och folket. Och nu ännu mer, sedan Madeleines förlovning brutits! Lite gnäll och gnöl hörs förstås från vissa håll på grund av att man gräver upp Hamngatan i expressfart och även jobbar nattetid för att spårvagnsspåret från Djurgården och Strandvägen ska passera NK. Det har gått så fort att man glömt kolla om Klarabergsviadukten kommer att hålla för belastningen, men vad fasen, det är väl bara att lägga om linjen i så fall! Nåja, allt måste vara klart till bröllopet, så att kortegen kan passera med de vinkande nygifta. Mellan 300 000 och 400 000 kronor per meter kostar spårvägsspåret på Hamngatan, sägs det. Ska det vara något att klaga över när Grekland, som inte ens har ett kungahus längre, ligger back flera miljarder?

Nej, låt den blivande prins Daniel bli affischpojke, som en gång Hoa-Hoa var! Genom hens mansroll förtydligas det ojämlika i den gängse kvinnorollen. Här är förhållandet det omvända: hens enda egentliga uppgift är ju nämligen att befrukta tronföljerskan. Den transplantation hen gjort på grund av sin njursjukdom gör att hen kan leva längre än hen annars skulle ha gjort. På det viset kan hen hinna med att säkra tronföljden. Därefter har den blivande prins Daniel i stort sett gjort sitt. Men det Hoa-Hoa gjorde för att främja pappaledigheten, skulle prins Daniel kunna göra för kvinnosaken! Om bara inte kristdemokraterna lyckas slå klorna i henom och använda henom som affischpojke för sitt vårdnadsbidrag, vill säga!

Tråkigt nog har bland mindre bemedlade ibland hörts kritiska röster, när det gäller folkets bröllopsgåva. Statsminister Fredrik Reinfeldt överlämnade vid förlovningen från regeringen och på folkets bekostnad slottet Haga, statens representationsbostad för utländska dignitärer på statsbesök. Tidigare överlämnad platt-tv som gåva hade blivit kritiserad, hånad och utskrattad i pressen. Men när Haga slott överlämnades sades inget ofördelaktigt. Pressens representanter såg samtliga ut som tre apor: jag ser inget, jag hör inget, jag säger inget – och jag går förresten ändå aldrig Hälsans stig! Så överlämnandet av Haga slott reducerades till en icke-händelse, trots kringkostnader på över 40 miljoner. Kungen hade ju fötts och lekt som barn på Haga slott, skrev man. Att hen redan för 60 år sedan, som fyraåring, flyttat därifrån för att bosätta sig på Stockholms slott glömdes bort, ja, det förträngdes helt. Pressen ålade sig som vanligt, när det gäller kungahuset, frivillig censur, kanske med en viss förhoppning att komma med bland dem som inbjudits att övervara själva vigselceremonin. Men Ful däremot, håller sig för ful för att ansluta sig till någon form av censur.


Joanna Ekström:

 


Klicka på serien för att se den större


Joanna Ekström:

 


Klicka på serien för att se den större


En heteromardröm

Jag befinner mej i Medealand, blir inflätad i tvåtusenårig historia, är kluven, pendlar mellan hat & kärlek. Jag ropar i protest: Fly Medea! (Och låt publiken tänka) Och jag applåderar högt den lysande normpekningen.

Kärlek är som kolsyra
Kärlek är bestraffning
Kärlek är odemokratiskt barbari
Kärlek kommer att avskaffas i framtiden (Ur Medealand)

Att kärlek innehåller makt är ingen nyhet. Att den heterosexuella, heteronormativa relationen kan slå hårt mot kvinnor är också gammal skåpmat. I alla fall för feminister. Medealand är Sara Stridsbergs nytolkning av den klassiska tragedin Medea av Euripides.

Medealand gör den gamla tragedin mer lättsmält. Som i punktform. Med ett färskt språk. Trådarna i texten binds ihop med nuet: läkarnas makt och okunskap samt psykvårdens brister. Tydlighet är bra och dom Strindbergska formuleringarna slår mot publiken i all sin enkelhet: ”Jag vill ha mitt liv tillbaka. Och om jag inte kan få det så vill jag ha hans liv. Hjärta för hjärta. Öga för öga. Kön för kön.” Men tydlighet dödar också. Jag känner mej en aning idiotförklarad. Jag tror att teaterpubliken kan se en tragedi som inte är så klockrent samtida men ändå se kopplingarna till dagens samhälle. I Medealand dödar Medea både prinsessan, Kreon, sina barn och publiken. Delvis. Det är störande.

Och lite irriterande. För varför tolkar inte Stridsberg mer? Varför låter hen inte stereotyperna få ännu mer liv? Det är frustrerande: ”Fly Medea, FLY!”, vill jag skrika ner till scenen. Jag vill ta Medea i handen och smuggla ut henom ur landet, eller ännu hellre. Låta henom ligga i mitt, varma badkar medan jag kokar te. Jag vill viska: ”Medea, begär barnflickan. Se bortom Jasonjäveln. Ligg med barnflickan i badkaret istället för att dränka henom, få kraft genom henom.” Men Medealand är ingen vision. Medealand är gränserna, normerna, det är dystopin, det värsta scenariot, en persons sämsta situation, maktlösheten, icketillhörigheten, ensamheten. Det är heteromardrömmen. Medea är en tragedi, Medealand förblir en tragedi. Pekar på normerna, det gör Stridsberg. Då blir det stelt och stramt.

Det är också mellan det stereotypa och det levande, det som jag ogillar, som jag förälskar mej i Medealand. Då de enormt stereotypa, fasta och jäspstimulerande karaktärerna (som 1. Kreon: Man av lagen som tar sex som betalning för uppskov, som 2. Moderna: Ja, den bittra modern) ställs mot Medea händer något. Medea har ådror som pumpas med blod. Där är Medealand ett fantastiskt dramatiskt landskap i enkel scenografi. Mycket tack vare Noomi Rapace. Hen växlar mellan skörhet, bitterhet och styrka. Och inte á la svensk teaterscens överdriftsagerande utan trovärdigt. Bara det. Hen får min kärlek. Rejvljudet av hjärtslag dunkar som mitt, förstärker allt. När Medea/Noomi står med bloddoppade händer på den kala scenen är jag villig att lägga rosor vid hens fötter. Och sen… precis innan och precis efter. Då hatar jag Medea. Hen lämnar en besk smak i munnen.

Jag hatar Medea för hens naivitet, ägande svartsjuka, själviskhet, dumhet, offermentalitet, destruktivitet, förövarvändning. Osympatiska Medea är tragisk och Medealand ett skal av vad som kunde vara. Jason är patetisk. En skiss av ett liv. Till och med hens skrik efter de döda barnen är ett patetiskt skri. Så stereotypt. Så orealistiskt. En heteromardröm är en mardröm, finns inte. Sen inser jag. Personer lever så här. Det kallas nedsättande för importfruar. Bland annat. Personer följer kärleken till världens ände och är beroende av den personen för sitt medborgarskap. Det händer. Två tusen år och idag. Tusen mil och här. Medealand. Ett land, ett tillstånd som inte är. Medealand är realism och det stör mej och det glädjer mej att det stör mej. Tack för det Stridsberg.

Medea är kvinnan och ickekvinnan. Medea är offer och förövare. Medea är igår och idag. Medea är motstånd, försvar, utsatthet, protest och kapitulation. Medea är kärlek. Medea är hämnd. Medealand är hatkärlek.

TEXT : DESIREÈ LJUNGCRANTZ

INFO:
Medealand går på Dramatenscenen Elverket 2009, uppskattningsvis cirka två tusen år efter originalet. Sara Stridsberg är dramatiker, författare och översättare. Hen har skrivit Happy Sally (2004), Drömfakulteten (2006) och har översatt Valerie Solonas SCUM-manifestet. Hen har bl.a. prisats med Nordiska rådets litteraturpris 2007.
Medealand är Ingela Olssons regidebut.
I rollerna ser vi bl.a. Noomi Rapace, Shanti Roney, Lena B Eriksson, Nina Gunke och Donald Höglund.
Varning för Elverkets usla stolar!


 

CHARLIE OLOFSSON RAPPORTERAR FRÅN HETEROHATETS DAG

Den 30 augusti firades Heterohatets dag i Göteborg. Under parollen "Sluta dalta med heterosvinen" samlades folk i heteropatriarkatets ruiner, Gamla Älvsborgs fästning, för att mysa vid lägerelden, dansa disco och odla sitt hat. Ruinens murväggar har smyckats med rosa draperier, glittriga jirlanger och banderoller med fraser som "swedish laws making borders". Under kvällen underhålls besökarna bland annat av den självgoda VKK(r), Vänsterkillekören (revolutionärerna), som med knutna nävar bjuder den "kvera" publiken att delta i deras viktiga kamp. Enligt deras beräkningar kommer kapitalismen att falla om 50 år och då kommer också alla andra förtryck att falla med den. Mellan uppträdandena erbjuds besökarna att odla sitt hat på en liten odlingslott mitt i ruinen. Senare under kvällen tänds en brasa så att besökarna kan övergå till att istället elda på sitt hat. Den som vill lätta sitt hjärta kan också få träffa en nunna och bikta sig för sina heterosynder. Firandet ordnas av Göteborgs Queerinstitut och Olov Kriström är en av dem som står bakom arrangemanget. Han är medveten om att vissa kan uppfatta det som stötande med en högtidsdag präglad av hat. "Det är naturligtvis en provokation. Personligen är jag ett jättestort fan av ironi som politisk strategi." Genom att utropa en egen högtidsdag tar sig arrangörerna rätten att bestämma vad det är som utgör en högtid och vad som är värt att fira. Firandet ställer indirekta frågor om vems heliga dagar som prioriteras officiellt i svenska almanackor. Olov Kriström berättar att det från början var tänkt att högtidsdagen skulle hållas parallellt med Göteborgs HBT-festival. "När festivalen började planeras fördes den fram som en queer gräsrotsrörelse, men sedan tog de stora institutionerna över. Vi vill markera att det finns andra sätt att driva sexualpolititiska frågor och frågor kring kön och identitet." Olov Kriström beskriver Queerinstitutet som en DIY-förening som arbetar utifrån ett konfliktperspektiv. Medlemmarna har tröttnat på den reformistiska HBT-rörelsens strävan efter tolerans och har istället som mål att förändra synen på kön och sexualitet i grunden. "Den reformistiska kampen har fått igenom viktiga förändringar, men vi kan inte nöja oss med en könsneutral äktenskapsbalk. Människor delas fortfarande in i kön", säger Olov Kriström. Föreningen bildades förra våren och består av delgrupper som driver olika aktivistiska projekt. Bland annat finns det en grupp som arrangerar feministiska dragworkshops. Heterohatets dag infaller årligen sista lördagen i augusti och firades för första gången förra året. Målet är att bjuda på en lyckad fest och skapa ökad gemenskap. Olov Kriström konstaterar att firandet redan fått viss spridning utanför Göteborg och avslöjar, utan att nämna några namn, att bland annat en känd genusprofessor firar dagen. När det börjar bli mörkt i ruinen meddelar arrangörerna att darkroomet blivit överflödigt och besökarna uppmanas istället att använda hela området. Discot är i full gång på det provisoriska dansgolvet. Röda cykellysen blinkar nästan i takt till musiken och discokulan snurrar på något magiskt sätt helt utan el. Senare på kvällen beger sig ruinens svirare ut på stan för att inta ett heterohak.

 


 

MY PERSSON GÅR PÅ DESIGN FESTA I TOKYO

Du bör ha mer än fyra timmar på dig när du ska besöka Design Festa, det största kulturevenemanget för oetablerade konstnärer i Tokyo som äger rum två gånger per år, i maj och november. Likt en manisk turist med kameran i högsta hugg vandrade jag omkring i värmen bland rader och åter rader av montrar med performance, kläder, smycken, musik, målningar, installationer, kattvykort och fotografier. Design Festa äger rum på det gigantiska mäss-centrat Tokyo Big Sight beläget på den konstgjorda ön Odaiba, bara resan dit med monorail från Shimbashi är en upplevelse som inte får missas vid ett Tokyo-besök. De 7000 utställarna är unga och kommer från olika delar av världen. I år var det konstnärer representerade från 68 länder. Vem som helst kan ställa ut och storleken på utrymmet du hyr är valfritt. Först till kvarn gäller. Det enda kravet som finns på utställarna är att det är originalkonst som visas upp.


Det är lite svårt att fokusera på grund av alla intryck som tävlar och trängs med varandra. Utställningssalarna är enorma, det är fullpackat med människor och det är varmt, varmt. Jag svettas och blir stressad - hur ska jag hinna med att se allt, tänk om jag missar det bästa och vad ska jag se först? Illustrationer, målningar, foton? Kläder och modevisningen? Scenkonst och musik? Eller är det kanske den digitala konsten på tredje våningen som är mest spännande? Jag bestämmer mig för beta mig igenom hallen med bildkonst först. Det är fascinerande för på Design Festa är jag omgärdad av allt det som jag trodde var Tokyo och Japan innan jag flyttade hit, snygga trendiga människor, storstadspuls, popart, kreativitet, musik, neon, konst och rosa söta små figurer. Den stereotypa bilden av Tokyo som återskapas gång, på gång, på gång i massmedia i Europa och USA. Den som trots allt endast utgör en liten del av storstaden och en minimal del av Japan. Jag försöker lyfta blicken och se bortom schablonerna Men jag förförs och låter mig förföras av mina egna bilder och föreställningar av Tokyo och "japanen" och tar bild på bild av rosa luddiga smådjur, coola och trendiga utställare och deras lika coola konst. Min exotiserande blick blir extra tydlig när det sätts en röd folder i min hand om electropop-duon The Bufferins kommande spelning och jag kommer på mig själv att innerligt önska att de ska vara lika bra som snygga för tänk så bra de skulle göra sig till den här texten. Nu var de inte bra, inte ens lite roliga och jag blev besviken. Tillbaka till bildkonsten. Illustratören Kizawa Akemi gör något extra med sina gulliga flickor genom att sätta på dem en mustasch och Tanaka Keites kvinnor får mig att associera till min barndomskärlek/idol Modesty Blaise - och, ja, det är mest kvinnor som porträtteras, fotograferas och ställs ut. Det är också övervägande kvinnor som porträtterar, fotograferar och ställer ut. Starkast intryck på mig gör fotografen Kim Ka Wons utställning "what is girlish, what is boyish". Won, som är konststuderande vid ett universitet i Seoul, berättade att hen ofta blir ifrågasatt för sin klädsel och vill med sina bilder få oss att se bortom attributen och i stället se människan. Språkförbistringen satte stopp för vidare diskussion men Won hälsar att det inte gör så mycket och att hens bilder får tala istället. Om du skulle befinna dig i Tokyo vid andra tidpunkter än maj och november kan du fortfarande ta del av Design Festa genom att besöka de två gallerierna som är öppna året om. Båda gallerierna är belägna i Harajuku/Omotesando-området och på Design Festa Gallery West kan du även ta en fika och surfa gratis.


 


Foto: Kim Ka Won


Kim Ka Won


Kim Ka Won


Kim Ka Won


Kim Ka Won


Kim Ka Won


 


© 2010 Ful 
Ful on WPIC
Ful on WPIC

Prenumerera på Fuls nyhetsbrev!