ful_


BAKGRUNDSBILD
Ful order, bilaga
JOEL Works
Bilden är beskuren
Till Ful 1/2010 Textstorlek Vanlig | Stor | Störst

OCH KANSKE KAN DET VARA SAMMA KÄNSLA
Text: Joanna Ekström

Jag har tänkt på världen och Vitryssland och Uganda och Ungern och Kina och Google och Herta Müller. Jag har tänkt på skolan och internet och uppångandet av brev. Jag har tänkt på steg i korridorer och knäpp i telefoner. Jag har också tänkt på religion och USA och Ukraina och skogen och alla som sitter fångna i sina hus och lägenheter och jag har tänkt på mig själv och min verklighet och fina förort med genusdagis runt knuten och ett stort utbud av ekologiska varor på Konsum. Och jag har tänkt på hur lite jag vet och på hur långt det är till andra sidor av världen och hur nära det är till min mobiltelefon och mitt gamla SIM-kort som ligger i ett kuvert på en hylla. Och för någon kan det verka som att mobilen inte rör sig, som att jag inte lever och det är bra.

Jag har tänkt på hur det känns att bli förföljd och bevakad och rädd och jag kan inte jämföra med att leva i en verklighet där brev inte kommer fram och sanningar suddas ut. Det kan inte stå i relation till varandra eller också kan allt stå i relation till allt och känslan av att vara bevakad kan vara densamma och kanske är jag inte större än så och kanske är min horisont inte längre än så men jag vet att jag tappade hår och fick en nervös ryckning på ögat och vaknade av tidningen och var rädd och tänkte ut planer och flyktvägar och övervägde mord. Och nu blir jag rädd att likna det för mycket med tortyr. Och framförallt är jag rädd att bli som tidningen Gringo, liksom vilja säga yo len som att jag är nere med allt och pretentiös. Och det är jag alltid rädd för och det brukar alltid avhjälpas med ett skämt, för ett gott skratt förlänger livet. Det är fegt.

Och nu skriver jag en text i Ful som jag funderar på om någon kommer att läsa och jag aktar mig för att den ska handla om fel sak för det känns som att förminska det stora och riktiga och jag vill hålla rätt ton och vi ska prata om den här texten sen, innan den kommer med i tidningen, och det är viktigt att den uppfyller våra kriterier. Att den speglar vår världsbild. Vår världsbild som också är min. Alltid och jämt men olika ibland. Jag tänker också på andra som kanske är intresserade av att läsa vad jag skriver och jag blir rädd då också. För tänk om det är DOM och tänk om jag skrivit för mycket och avslöjat allt.

Och jag undrar vad ett sånt samhälle (jag menar ett övervakat, kontrollerat samhälle, en diktatur?) gör med sitt folk, för jag är som ett litet ensamt folk och det har gått mer än ett år men det svartnar för ögonen i tunnelbanan när jag ser en hållning eller keps som liknar. Och jag funderar över hur svårt det måste vara att släppa in myndigheter och soc och dagispersonal och lärare och arbetsförmedlare om en är van vid att bli kontrollerad och åtkommen och tystad. Och jag tänker på hur jobbigt jag tycker det skulle vara att prata med till exempel soc om min "situation" och det kanske ska startas en utredning och då kanske det kommer fram att jag har rökt hasch en gång och kräkts på ett golv. Och socialsekreterarna eller familjebehandlarna kommer inte att fängsla mig eller tortera mig men de kommer journalföra vårt samtal och handlägga mitt ärende och de kommer att titta på mig och nicka. Jag minns när jag fick barn och kunde läsa i journalen efteråt, "Joanna är lite orolig för amningen men pojken suger fint". Jag mådde illa när jag läste det för jag var orolig och pojken sög inte alls så fint och där på BB ringde jag på en liten klocka mitt i natten och de kom och vi pratade och sen gick de och skrev upp det på en lapp och förde in det i ett system. Jag vill inte finnas med på lappar eller i register. Jag vill inte handläggas.

Läs resten av texten i Ful #1/2010



© 2010 Ful