ful_


BAKGRUNDSBILD
Ful order, bilaga
JOEL Works
Bilden är beskuren
Till Ful 1/2010 Textstorlek Vanlig | Stor | Störst

BROTT: SEXUELLA PERVERSIONER
Text: Malin Holgersson


Självporträtt, foto Slava Mogutin

Jag börjar här: Slava Mogutin säger till mig att hen redan har levt flera liv och jag förstår vad hen menar. Formad av en militaristisk kommunistisk uppväxt och samtidigt en produkt av perestrojkan. Punkig författare, journalist som ingen tog på allvar, hyllad poet, avskydd dissident, berömd exilförfattare, hajpad konstnär.

— Jag insåg att jag lekte med elden men perestrojkan gjorde att jag tog det för självklart att jag kunde förändra världen. Det må låta idealistiskt och romantiskt men jag trodde verkligen att mitt skrivande skulle kunna förändra folkets och samhällets inställning till homo- sexualitet. Också sex i allmänhet... Nakenhet, droger — tabubelagda ämnen som jag talade öppet om, säger Slava Mogutin när jag träffar henom i hens tvåa med kokvrå i WestVillage på Manhattan.

Det här är berättelsen om en exil, ett konstnärskap i ständig kamp med censuren och en vägran att anpassa sig.

Ryskfödde Slava Mogutin är en internationellt verksam New York-baserad fotograf och konstnär vars signum är laddade och halvporriga bilder av unga män. Skinheads, militärer, wiggers, skejtare, gogodansare, uppkäftiga sportkillar i jockstraps. Män. Ibland med en cigg i mungipan, ibland med sina bara rumpor i vädret. Liksom villiga.

Med orädd blick betraktar och skildrar Slava Mogutin en hård och (kropps)estetiserad bög-, sex-, fetisch-, och klubbkultur. Att titta på bilderna blir i sig ett fetischise- rande. Naken hud, muskler, dildos, en stjärtskåra, ett introvert leende, en aggressivitet. Något i bildberättelserna är stolt och sökande.Två uppmärksammade fotoböcker av Slava Mogutin finns utgivna hittills; Lost Boys och NYC Go-Go. Slava har även varit med i några porrfilmer, bland annat den kanadensiska konstnären Bruce LaBruces Skin Flick, i vilken ett gäng hormonstinna nynazister bryter sig in hos ett prydligt bögpar och våldför sig på dem. Jag ville träffa Slava Mogutin för att fråga hur det funkar att göra norm- och samhällskritisk konst i en homofobisk diktatur, vad som händer med en när en utsätts för hot och censur, och hur en sedan fortsätter att verka som konstnär, fast i exil. Vad bär en med sig? När föremålet för ens motstånd inte längre finns där, vad händer då med den kraft som ens envisa kamp föder?

En bekännelse — jag har inte läst någon av Slava Mogutins (eller Yaroslav som är hens fullständiga förnamn) sju böcker eftersom de bara finns på ryska. Poesi, journalistik, kortnoveller, kritik, fiktion, dramatik. Pusjkins black dick heter en pjäs. Slava översätter och läser den fnissande för mig på engelska. Den är rätt rolig och minst sagt radikal. Det var faktiskt inte så länge sedan som jag överhuvudtaget förstod att fotografen och konstnären Slava Mogutin också är poet. Dessutom med en bakgrund som journalist. Jag som har lockats så av hens bilder hade lyckats missa det. Dock kan hens namnbyte faktiskt ha spelat in — jag får mer info när jag slutligen googlar Yaroslav. Varför har hen inte sagt något om sitt namn? mailar jag. Och får svar en minut senare: ”I like the fact that my Russian identity and literary name is different from my Western artistic reincarnation.”

Kemerovo, Sibirien 1986: Slava Mogutin är 12 år och övertygad om att hen är en reinkarnation av Peter den Store. Hen drömmer om att bli en stor, rysk poet i stil med Majakovskij. Hen har ett mörkrum i badrummet och fotar rockkonserter och gammal arkitektur. Snart skiljer sig hens föräldrar och Slava rymmer hemifrån.

I samma veva påbörjar dåvarande presidenten Michail Gorbatjov sitt reformprogram perestrojkan. Moskva 1993 och 1994: Slava är 19 år och en i Ryssland (ö)känd journalist, poet, radiopratare, översättare och förlagsredaktör. Hen är en av mycket få öppet homosexuella i rysk media och lever under ständiga hot, trakasserier och förföljelser på grund av sina radikala texter som alla tar upp det laddade ämnet homosexualitet. Slava berättar att i den mediala hetsjakten mot henom kräver folk hens avrättning. 1993 är året då homosexualitet avkriminaliseras i ett något friare, ”mjukare” Jeltsin-styrt Ryssland. Detta samtidigt som staten driver flera rättsprocesser mot Slava Mogutin. På sin 20-årsdag genomför hen en uppmärksammad äktenskapsaktion utanför The Wedding Palace i Moskva tillsammans med sin dåvarande amerikanske pojkvän. Som första homosexuella par någonsin i Ryssland ansöker de hos myndigheterna om att få registrera sitt partnerskap. Kaos utbryter då både reportrar och polis bevakar händelsen. Slava kommenterar:
—Det skulle bli som ett performance. Vi var del av en underground konstscen och vi ville göra aktionen mer till en happening än en politisk demonstration. Jag har alltid trott att en kan göra mer genom språk, kultur och konst än med politiska slogans. Det var så jag arbetade — mitt liv var mitt verktyg.

New York 1995: Slava Mogutin är 21 år och har lyckats fly från Ryssland där hen riskerar fängelse för sina bögtexter och sin queeraktivism. Hen åtalas bland annat för att ha spridit obscen propaganda, uppmuntrat till brutalt våld, ondsint laglöst leverne och sexuella perversioner. Samt för att ha bidragit till uppblossande nationell, social och religiös splittring. Hen får, som första person någonsin, politisk asyl i USA på grund av förföljelser och hot som beror på hens sexuella läggning (homosexual persecution). I det nya landet upptäcker hen att utan censurmonstret är hen ingenting. En karriär som exilförfattare lockar inte. Ett nytt jag måste byggas i samexistens med ett mardrömslikt förflutet.

New York mars 2010: Slava Mogutin är 35 år och tar emot iklädd en orange T-shirt med tre gula stora prickar på. Bevar Christiania står det över bröstet. Blå, väldigt baggy jeans och kritvita sneakers. Hen bor ihop med sin pojkvän tillika konstkollega Brian Kenny. Kylskåpsdörren pryds av massa bilder, lappar, teckningar, urklipp, vykort. På väggarna hänger konst av olika slag — stora fotografier, målningar, collage. Inträngd i ett hörn står en stol i form av en hand. Bokhyllor proppfulla med böcker. Slava har städat inför mitt besök och vi sätter oss vid matbordet. Vår intervju varar i tre timmar under vilka Slava pratar oavbrutet. Hen är artig, glad och allvarlig.

— Det gick inte att förstå hur allt detta kunde hända mig i en tid då Ryssland ansågs vara ett demokratiskt samhälle, då människorättsorganisationer i väst såg favoriserande på landet. Jag kände ju att det här var min tid! Att jag omöjligt kunde bli trakasserad för vad jag skrev och sa. Men jag var uppenbarligen väldigt naiv. De skulle inte låta mig fortsätta skriva och vara öppet bög.

Vad Slava Mogutin gjorde under den här tiden var att hen skrev artiklar, krönikor, poesi och andra slags texter om sitt liv, sina fantasier, åsikter, tankar och erfarenheter. Hen jobbade bland annat på oberoende Radio Liberty, BBC Russian Service, Novyi Vzglyad och The Moscow News. Hen intervjuade (och outade) ryska kändisar och översatte i Ryssland tidigare förbjuden litteratur såsom Giovanni’s Room av James Baldwin, Naked Lunch av William S. Burroughs, flera av Dennis Coopers romaner och poesi av Allen Ginsberg. Hen var stolt och övertygad att fortsätta sin gärning. Det var ju nya, mer liberala tider på gång. Jeltsin-times.

— Det var en mycket spännande tid eftersom det var precis efter perestrojkan. Allt kändes euforiskt och helt fantastiskt! Det var ett uppvaknande från det gamla, ruttnande systemet. Och jag var så övertygad, jag visste att jag hade något nytt att säga, att jag kunde skapa något helt nytt. Jag jobbade hårt på att ta plats i den ryska kultur- och litteraturvärlden. Jag skrev nonstop.

— Det var alltså inte svårt för dig att bli publicerad?

— Jo. Eller det blev nästintill omöjligt. Jag mötte ett enormt motstånd från den gamla, konservativa journalistkåren som hatade mig och mitt arbete. Men jag hade också ett stöd från… ja, jag kanske inte skulle kalla det maffia… men någonstans den mediavärld som var i garderoben. Folk som själva aldrig skulle kunna tänka sig att komma ut men som ville stötta en sådan som mig för att jag vågade tala om de här ämnena. De respekterade mig för det och ville att jag skulle lyckas. Redaktörer, produ center, andra journalister. Men när min första rättsprocess drog igång stängdes en av tidningarna (lettiska Yeschyo. Red. Anm.) som jag skrev regelbundet för. En hävdade att den var pornografisk. Det var ett av de få liberala gayvänliga nyhetsmagasinen som fanns.

Slava Mogutin har själv skrivit mycket om den här tiden, bland annat i faktaspäckade Invitation to a Beheadin som först publicerades i The Harvard Gay and Lesbian Review (Boston), Fall 1995, Volume II, No. 4.

Slava Mogutin ställer fram en skål med clementiner på bordet, börjar skala en. Jag vill veta mer om hens skrivande. Vad exakt är det hens texter skildrar? Och varför slutade hen skriva?

— Det är i princip omöjligt att översätta mina böcker till ett annat språk. Jag har gjort några översättningar själv men poesin blir inte bra. Mycket av mitt ryska skrivande var dekonstruerande och baserat på referenser och ordlekar. Det är svårt att beskriva… Jag vände ut-och-in på den ryska klassiska litterära traditionen.

— Försök beskriva.

— Mina böcker var å ena sidan väldigt provokativa och explicita. Mycket sex, droger och saker du inte såg i övrig rysk litteratur då. Å andra sidan är de en konstant drift med stereotyper, tabun, heliga kor i rysk litteratur. Jag refererade alltid på ett fullständigt hänsynslöst sätt till andra författare, poeter, romaner och texter som alla i Ryssland känner till. Hela poängen var att det ryska litteraturklimatet behövde just en sådan här omskakning. Chockterapi. Någon som sodomiserade den ryska litteraturen.

— Vad handlar dina dikter om?

— Ett helt spektrum av saker. Känslor, kommentarer, reaktioner på olika händelser. Alla är självbiografiska. Jag har alltid känt att den ryska klassiska litteraturen är så hopplöst seriös, tung och dramatisk. Massa mänskligt lidande och visst är det så att Ryssland har fått sin beskärda del av lidande, men poängen är att jag aldrig har varit ett stort fan av alla alla de monumentala ryska berättarna såsom Dostojevskij, Tolstoj och Tjechov. De är så fruktansvärt tråkiga och tar sig själva på sådant stort allvar. Om du läser dem på ryska så är språket totalt utdaterat. Trist trist trist. Jag älskar Majakovskij! Hen var den första stora ryska multimediastjärnan.

År 2000 fick Slava (Yaroslav) Mogutin det prestigefulla Andrey Bely Prize For Poetry och åkte då tillbaka till Ryssland för första gången sedan mardrömstiden med rättsprocesserna. Jeltsin var utbytt mot Putin. Ny maktstruktur. Åtalen existerade inte längre.

— Jag glömdes bort i maktskiftet. Och nu är det ju en ny generation som har vuxit upp med mina böcker och artiklar. Plötsligt fick jag vara med i nyhetsprogram och talkshows på bästa sändningstid för att jag fick det där priset…

Slava börjar skala ytterligare en clementin. Fortsätter:

… som faktiskt har delats ut till just många dissidenter, några av mina favoritförfattare faktiskt. Bland annat Evgeny Kharitonov. 1993 var jag redaktör för den första samlingen av hela hens verk, Under The House Arrest. Två volymer som sedan har blivit översatta till tyska och engelska. Andra favoriter är Sasha Sokolov, Konstantin Kuzminsky och Vladimir Sorokin, vars bidrag till den ryska litteraturen är mycket viktiga.

— Men då, när jag väl fick mitt erkännande, var jag på något sätt färdig med mitt skrivande. Jag ville inte skriva journalistik längre, jag ville inte vara en del av det litterära etablissemanget, jag kände att jag hade gjort tillräckligt för rysk litteratur och för homosexuellas rättigheter i Ryssland. Jag ville bara göra något för mig själv. Mitt skrivande tillhörde mitt förflutna ryska liv och jag ville inte göra karriär i väst som dissident och exilförfattare som skriver på ett främmande språk och lever i en främmande kultur. Jag ville verkligen bli en del av — inte amerikansk kultur — men jag ville något annat, jag ville inte ständigt leva i mitt förflutna och prata om vad som hade hänt mig.

Slava Mogutin säger att hens framtid är inom visuell konst, som hen tycker är ett mer effektivt uttryck för att nå en större och internationell publik. Det är ett språk som inte begränsar såsom det talade och skrivna språket gör. Väl på plats i USA plockade alltså Slava upp sin kamera igen och här är vi nu 2010. Slava har precis ställt ut sin fotoserie Lost Boys i Madrid och berättar hur det fick henom att minnas en annan utställning i just Spanien 2006. Hen och pojkvännen Brian Kenny (de båda bildar konstteamet Superm) byggde då en uppmärksammad platsspecifik utställning på MUSAC i Léon. Och otroligt nog visade plötsligt censurmonstret sitt fula tryne igen. Väst, öst, nord, syd. Demokrati, diktatur. Censuren tar sig ständigt nya uttryck och letar sig in i minsta lilla spricka där någon (läs makthavare) tycker sig se något stötande och oroväckande. I det här fallet en väggmålning av en korsfäst och naken Brian med erigerad penis. Korsets latinska inskription INRI utbytt mot HORNY. Museets ledning slog larm och hotade att stänga ner hela utställningen om inte bilden målades över. Slava visar fotografier från installationen:

— Det är ett tydligt exempel på när ett sexuellt bildspråk blir politiskt, särskilt i kombination med religiösa bilder. Då blir folk… alltså, det har att göra med någon slags ursprunglig fruktan. Det som hände i Ryssland var ju att den gamla kommunistiska ideologin ersattes med en ortodox nykristen propaganda och hysteri. Min pappa är ett typexempel på det. Hen var medlem i det kommunistiska partiet men gick ur för att istället gå med i den ortodoxa kyrkan. Om det så är ideologisk propaganda eller något religiöst så behöver de här människorna den här strukturen. De kan inte överleva utan en tro. Det är sorgligt.

— Skulle du kunna tänka dig att anpassa din konst för att undvika censuren?

— För mig är det mot min natur att göra saker som är säkra.

— Men jag tänker att det är en sak att ta risker när en lever i en demokrati och en annan sak att göra det när en lever i en diktatur.

— Javisst. Det där är intressant för det görs massor av spännande, radikal och helt fantastisk konst i Ryssland idag och konstnärernas drivkraft är just förtrycket, hotet att bli censurerad. Och på ett sätt är deras konst ett direkt svar på censuren och förtrycket. På så sätt ser jag mer radikal konst på ställen som Moskva och St Petersburg och andra forna östeuropeiska länder än här i väst. Men alltså… Jag är inte säker på om konst ska ha en sådan funktion — att konst ska vara politisk. Det gör inte automatiskt konsten bra bara för att den är politisk. Jag tror inte att det är konstens uppgift att adressera de här ämnena. I mitt personliga arbete tror jag att sex blir politik och vice versa.

— Hur då menar du?

— Jo men i mitt arbete går det sexuella och politiska ofta hand i hand. Ta till exempel min text Story of a Betrayal från Bruce LaBruces film Skin Flick. Det är en satir över forna Sovjetunionens krigspropaganda i vilken jag föreställer mig själv som en partisan ur Röda armén under andra världskriget. Jag förråder mina kamrater och blir en nazistisk sexslav. I rysk kultur skulle kombinationen sex och nazism aldrig fungera. Precis som att kombon sex och kommunism inte heller fungerar. Och det är ju precis just för att jag tog upp sådana här tabubelagda ämnen i mina arbeten som jag fick problem i Ryssland. Det var mina frispråkiga uttalanden om homofrågor som gjorde att jag åtalades. Och det var ju så uppenbart ett politiskt rättsfall — det hade ingenting att göra med ett faktiskt brott — eftersom jag uttryckte vissa meningar och åsikter som motsatte sig statens officiella syn på sexualitet i allmänhet, och homosexualitet i synnerhet. Till syvende och sist så har detta med yttrande- och pressfrihet att göra.

— Hur relaterar du till censur idag? Påverkar det ditt konstnärskap på något sätt?

— Jag har fortfarande mardrömmar om rättsprocessen, säger Slava snabbt och visar med handen mot armen att hen får gåshud av skräck. Knallblå ögon fixerar min blick.

— Ibland försöker jag föreställa mig vad som hade hänt om jag hade vuxit upp i ett annat land, i en annan tid. Men ju äldre jag blir desto mer accepterar jag mitt livsöde. Alla har väl en särskild stig som de följer, eller? Som tonåring i Ryssland var min enda plan att inte bli som mina föräldrar eller mina vänner. Jag ville göra något helt annat än vad som förväntades av mig, något annat än vad alla andra gjorde. Jag hade en galen idé om att jag ville göra mitt liv till en legend som alla skulle känna till.

— Oj. Du är så övertygad. Men hur känner du inför allt som hände då, i början av 1990-talet?

— Sett i backspegeln gjorde jag ju många irrationella, absurda och helt enkelt farliga saker. Jag har haft tur som inte dödats, som så många av mina kollegor nu för tiden i Ryssland för det de skriver, säger eller publicerar. Jag har haft tur som inte hamnade i fängelse för som öppen bög hade det varit lika med tortyr och död. Jag har haft tur som lyckades fly. Och jag hade tur som lyckades hitta en annan väg i mitt konstnärskap. Det är så många briljanta ryska författare och konstnärer som har lidit så mycket under censuren och fallit offer för förföljelser, men ändå lyckats skapa den mest fantastiska, starka och fria konsten. Men så fort de har lyckats fly diktaturen och de brutala förföljelserna så har de förlorat sin kulturella mening, sin udd, sitt allt. Strukturen som gav dem modet att göra det de gjorde. Och för mig var det samma problem.

— Hur tog det sig uttryck för dig?

— När jag kom till New York kände jag att allt som mitt liv handlade om var borta. Mitt språk, min publik och dess respons, mina vänner, min kulturella mening och hela meningen med mitt arbete. Plötsligt var jag i ett vakuum. Jag kände att jag kunde skrika, göra vad som helst men ingen skulle någonsin bry sig. Jag var inte den unga kändisen som jag hade varit i Ryssland. Jag var totalt isolerad, jag kunde knappt prata engelska. Och eftersom jag hade förlorat strukturen som bestod av den kulturkontrollmekanism som jag hela tiden kämpade emot i Ryssland — censurmonstret — tvingades jag att återuppfinna mig själv fullständigt. Både på ett personligt och konstnärligt plan. Det svåraste för mig nu var att inse att genom att förlora det här stora skrämmande monstret, som alltid tryckt ner mig, så förlorade jag också hela meningen med min existens och mitt kreativa arbete. Det är väldigt skrämmande. Det känns som att du blir tömd, som att din ryggrad slits ur dig.

— Jag jobbade nyligen med Marina Abramovic´ i ett projekt och vi pratade om hens bakgrund, hen är från forna Jugoslavien. Och hen sa samma sak! Så fort hen flydde från Jugoslavien och flyttade till Amsterdam försvann hela hens… mening med livet. Det är intressant att jämföra för jag tror att många som kommer från forna östeuropeiska länder kan relatera till den här erfarenheten.

Det är inte precis första gången Slava Mogutin berättar sitt livs historia för en journalist. Hen talar entonigt och neutralt, ibland nästan rabblande och maniskt detaljerat. Men jag märker att hen nu blir uppeldad av det vi pratar om. Orden, nej, rösten blir liksom större. Hen berättar om hur nödvändigt det var att skapa sig en ny struktur för att överhuvudtaget kunna hålla sig vid sina sinnens fulla bruk. Om möjligt så blev hen nu än mer produktiv. Att vara levande är att producera arbete och konst, slår hen fast och berättar att de flesta av hens böcker är skrivna under de första åren i USA, då hen levde mer eller mindre isolerad. Hen beskriver dem som väldigt intima texter i vilka hen artikulerar sin rädsla, sina fobier och komplex för att göra dessa känslor mindre skrämmande. För att bli fri från bördan av något okänt. Samma terapeutiska verkan tycks hens visuella konst också ha.

— Det här är något som hjälper mig att… Det är ren sublimering! Men också, uppenbarligen, saker som har jagat mig i åratal. Kanske som en konsekvens av rättsprocessen eller min uppväxt. Det är en del av mig som jag inte kan glömma.

— Har det med rädsla att göra?

— Jag tror att den mänskliga naturen grundar sig på rädsla. Rädsla för att bli hemlös, för att bli dödad, rånad… Rädsla för att vara hungrig, sjuk, för att dö. Hela vår överlevnadsmekanism bygger på en instinkt av rädsla och en förståelse för vår dödlighet, våra begränsningar, vår osäkerhet och våra brister. Den som uppnår mest är den som klarar av att hantera detta på ett bra sätt.

— Jag kommer att tänka på ditt artist statement som du har lagt upp på din hemsida. I vilket du säger att du försöker undersöka konceptet ’skam’ genom att vara fullständigt ’skamlös’ och att riktig konst handlar om att bryta tabun och stereotyper.

— Det går tillbaka till censuren och det faktum att jag växte upp i en väldigt homofobisk, sexistisk och sexfobisk miljö. Den dominerande uppfattningen var att ”här i Sovjetunionen har vi inte sex”. Det är inget vi håller på med, vi diskuterar det inte. Gud vet hur vi lyckas reproducera oss och skaffa barn, men vi har inte sex. Punkt.

— Förr var jag superexhibitionistisk och var med i porrfilmer och fotades naken av Terry Richardson och Bruce LaBruce med flera. Det var något som ryska poeter bara inte gjorde så — återigen — gick jag emot allas förväntningar på mig. Det var bara barnsligt. Ett punkigt försök att överträda gränserna för den stereotypa bilden av den ryske poeten som en moralisk guide, och bara avfärda hela den idén och ha sex framför en kamera.

— I mycket av mitt arbete undersöker jag de här sakerna. Jag är väldigt intresserad av sakers natur, och när jag pratar om rädsla kan det vara en rädsla för att vara naken. Eller rädsla för att bara vara osäker på sitt utseende, på vad folk tycker om en. En vill bli godkänd. Allt det här rör ju min bakgrund, eftersom jag växte upp i en så konservativ miljö, så för mig är det inte något jag använder som något lekfullt eller fetischistiskt för att attrahera publiken. Krydda med nakna män som har kinky sex och så vidare. Jag har alltid själv hänförts av den här typen av bilder och när jag tittar genom kameralinsen blir jag alltid överraskad över att människans beteende har så många olika koder. Så många olika uttryck för sexualitet, maskulinitet, mänsklig natur.

Jag ser upp på det stora färgfotografiet som hänger på väggen ovanför soffan. Jag vill minnas att det var en bild ur Slavas serie Jockstrap dogs. En ung man med just en jockstrap spänd över ansiktet. Fetischism. Munkavel. Utforskande av makt.

— Slava, jag måste fråga om dina föräldrar. Vad gjorde de? Kommer du från ett kulturellt hem?

— Jag är tredje generationens författare i min släkt. Min pappa var barnboksförfattare och min mamma var lärare. Ja, de var definitivt intellektuella! Jag fick dock ingen ”god” traditionell skolutbildning, men jag trodde i och för sig heller aldrig på vanlig skolgång. Jag läste jämt, växte upp i ett hus fullt av böcker och… min pappa var… kanske inte en förebild för mig, men det är alltid lättare att jobba kreativt om en har vuxit upp i en kreativ miljö. Jag måste ge mina föräldrar beröm ändå för att de har visat mig den här stigen. Men min far är väldigt olik mig. Hen är faktiskt extremt homofobisk och accepterar överhuvudtaget inte min livsstil eller min konst. Hen kallar det jag gör ”analt snusk”. Jag tycker det är ganska ironiskt och roligt, men det är också väldigt sårande eftersom hen verkligen ogillar det jag gör. Det spelar liksom ingen roll att jag är ett större namn nu.

— Lever hen?

— Ja, hen lever fortfarande men jag inte pratat med henom på flera år. Hen är bara fullständigt konservativ och blev ju också väldigt religiös. Nu är hen ett slags pånyttfödd kristen och mycket mycket homofobisk.

— Är hen fortfarande din förebild?

— Nja… Hen var en slags förebild och jag har alltid haft ett hatkärleksförhållande till henom. Å ena sidan visade hen ju den här stigen, hens liv var väldigt annorlunda från alla andra jag kände i vår närmiljö. Å andra sidan var hen en väldigt svår person. Alkoholist och väldigt grov mot min mamma och oss barn. En hatkärlek. Jag har alltid velat ha hens uppmärksamhet och godkännande, men jag har samtidigt alltid också hatat att hen var så brutal mot oss. Mina föräldrar skildes när jag var tretton år och då rymde jag hemifrån och har levt på egen hand sedan dess. Jag stod inte ut med atmosfären och det konstanta våldet. Min familj var fruktansvärd och så min far som drack så mycket. Det var en outhärdlig miljö.

— Har du kontakt med din mamma?

— Vi pratar i telefon då och då men vi har inte någon särskilt bra kontakt. Det är rätt intressant, för en av anledningarna till att jag inte vill åka tillbaka till Ryssland är för att jag har något slags komplex… En säger ju att du måste döda dina föräldrar för att kunna bli en riktig konstnär, eller hur? Så på ett sätt har jag dödat mina föräldrar flera gånger. Först när jag rymde hemifrån och sen... Eller de dödade mig först! För sättet jag har vuxit upp på, som jag tycker är superbrutalt. När jag pratar med min syster om detta säger vi båda att vi lider av ett barndomstrauma som är väldigt svårt att glömma. Och… jag känner bara ingen koppling till mina föräldrar längre. Jag behöver inte deras godkännande längre eftersom jag lyckligtvis är vuxen och oberoende. Jag känner samma sak med rysk kultur — jag åtrår inte längre, som jag gjorde förr, att bli en stor rysk poet. När jag till slut uppnådde den berömmelse, ryktbarhet eller vad en ska kalla det, som jag så hett önskade — då tappade jag genast intresset att fullfölja min litterära gärning.

— Jag hade valet att antingen vara en outlaw, en marginaliserad rebell eller bli en del av etablissemanget och göra karriär utifrån det. Och jag kunde bara inte se mig själv som en sådan liksom etablerad, erkänd författare eller poet. Så jag kände att nu är det dags att sluta och gå vidare till något annat. Malin, vill du inte ha en clementin?

— Nej tack, det är bra. Jag har inte ens druckit upp mitt kaffe. Men jag tror att vi är färdiga här. Eller nej — en sak till bara. Målade ni över Brians korsfästelse på konsthallen i Léon?

— Ja… Det var ingen viktig bild för utställningen i sin helhet. Den var liksom ingen stor grej. Det var så många andra viktigare element i vår installation så vi ville inte riskera att hela utställningen ställdes in.

— Hur upplever du förresten Ryssland idag, sjutton år efter att homosexualitet har avkriminaliserats?

— Å ena sidan är Ryssland traditionellt sett ett väldigt homofobt samhälle. Å andra sidan — på ”vardagsnivå” — är Ryssland inte mer homofobt än exempelvis USA. Jag tror att våld mot homosexuella är lika vanligt här som där.

— Men det funkar ju inte särskilt bra att ha pridetåg i Ryssland?

— Nej, det är väl den stora skillnaden. För bara sjutton år sedan var det kriminellt att vara homosexuell. Jag började publicera mina artiklar om gayrelaterade ämnen redan 1991 och då var det tabu att bara ens nämna homosexualitet i rysk media. De få gånger ämnet kom upp var det med skandalvinkel typ ”det här är perverst, det är en sjukdom från väst”. Vilket ju var otroligt eftersom det i detta stora land så klart fanns många stora konstnärer, musiker och författare som var gay, bara det att ingen var öppen med det. Ingen nämnde homosexualitet. Ända till idag är situationen i princip densamma. Det är kanske mer accepterat, men ingen som kommer ut kan räkna med att kunna göra karriär inom journalistik, tv eller någon annan sfär. De enda yrkesområden där du kan komma undan med att vara gay är inom popmusik och underhållning, vilket är ganska förväntat.

Slava suckar, tar ny sats och reser sig upp, går fram till bokhyllan och tar fram några av sina böcker. Hen har lovat att jag ska få spela in när hen läser några dikter. Jag börjar plocka ihop mina grejer, ställer koppen i diskhon och skalar en clementin medan Slava bläddrar i en bok, skrattar och visar teckningar och collage. Det är hen själv som har formgivit sina böcker och gjort alla illustrationer. Allkonstnär, precis som Majakovskij, tänker jag när Slava harklar sig och börjar läsa.

När jag kom hem till Göteborg och skrev den här texten läste jag i Dagens Nyheter att den ”ryska polisen ska bli snäll”. En talar om en ”jättereform”, men att chefen och inrikesministern, den ”gamle KGBmannen” Rasjid Nurgalijev, inte är rätt person att genomföra den.

— När jag kom hit till ministeriet såg jag till att inte ändra något. Här bevaras mina företrädares anda, det ger en särskild atmosfär, säger hen till tidningen Moskovskijj Komsomolets.



© 2010 Ful