ful_


BAKGRUNDSBILD
Ful order, bilaga
JOEL Works
Bilden är beskuren
Till Ful 1/2010 Textstorlek Vanlig | Stor | Störst

NÄSTAN VARANNAN KVINNLIG SKÅDESPELARE SOM SVARAT PÅ EKOTS UNDERSÖKNING SÄGER ATT HEN HAR BLIVIT SEXTRAKASSERAD AV NÅGON PÅ JOBBET
Text: Nasim Aghili
”Man bör kanske också veta att inom en skapandeprocess finns mycket ångest och sexualitet är ett av de sätt som ångest kommer till uttryck i.”
Sture Carlsson (förbundsdirektör, Svensk Scenkonst), Svenska Dagbladet, 2010-02-15
”Om jag arbetar med Romeo och Julia, och jag vill att Julia ska vara kåt på sin motspelare så bygger jag upp en erotisk spänning också som regissör så att det blir en erotisk laddning i luften.”
Staffan Olzon (regissör), SR Kulturnytt, 2010-02-15
”Det är mycket mer komplext än så, för det finns män och kvinnor och vi har en lek med varandra.”
Basia Frydman (skådespelare), SVT Kulturnyheterna, 2010-02-15
”Dagens Eko har stor trovärdighet, men är just nu ett renoveringsobjekt.”
Maria Schottenius, Dagens Nyheter, 2010-04-19

Jag går runt och funderar på hur jag kan starta krig mot Maria Schottenius. Jag brukar i egenskap av Fulredaktör uppmuntra till texter och bilder som inspirerar till bättre konst genom att hoppfullt se på dom exempel som bryter mot normen och visar på potentialen i ett queerfeministiskt medvetande. Ilska är en riktigt bra kraft som kan sätta igång handling men förändring kommer av att hitta lösningar, alternativ. Men den här gången är jag bara så jävla arg. Jag går runt och funderar på hur jag kan starta krig mot Maria Schottenius.

Jag var bara tre år när jag gjorde mitt första professionella skådespelarjobb. En kulturfamilj. Så kallad talang. Många timmar på olika inspelningsplatser.Tidigt lades en grund för mitt vuxna liv. Alla visste att jag skulle bli skådespelare. I tonåren började jag välja det själv, se fördelarna med det. Iscensättandet av en annan kropp, ett annat liv, en annan historia skulle hjälpa mig att förstå världen bättre. Också mig själv. Jag skulle heller aldrig mer behöva vara bara Nasim.Teatern erbjöd en verklighetsflykt som skulle göra just verkligheten mer begriplig. Direkt efter teaterprogrammet på gymnasiet hamnade jag i drömläget att få avlönade skådespelarjobb redan som tjugoåring. Aldrig hade det känts mer angeläget att fly verkligheten men sällan har verkligheten så tydligt knackat mig på axeln. I form av närmanden, sexuella inviter, fel händer på fel ställen och en subtil molande känsla av att jag ständigt repeterar en lång förförelsescen. Och att jag på grund av att jag sitter fast i den här jävla scenen gör ett riktigt dåligt jobb.

Jag är kanske otydlig. Det är kanske lite svårt att fatta vart jag vill komma eller varför jag berättar något som alla redan vet. Eller kanske ännu värre, något som ingen bryr sig om. För efter år av feministiskt arbete, febrilt analyserande och systerligt ryggdunkande kan jag fortfarande undra om min historia har relevans. Eller om det bara är terapi och utvecklande för mig själv. Det är nämligen budskapet som går ut till alla dom som i och med Ekots undersökning av sexuella trakasserier inom scenkonsten och dom samtal som detta avslöjande förde med sig, gått ut och berättat om hur dom själva upplevt trakasserier och en patriarkal stämning som möjliggör detta. Först tyckte alla medier att det var bra att dom gick ut och berättade sina historier, att dom gjorde oss alla en stor tjänst genom sina modiga erkännanden. Men precis när samtalet hade öppnats upp och historierna gav en strukturell bild istället för en personlig, slogs alla modiga röster ned. Genom att kritisera undersökningen som statistiskt undermålig och missvisande pekades alla erkännanden ut som enskilda vittnesmål av enstaka, slumpartade händelser.

När Ekot i februari meddelade resultatet av en undersökning dom gjort baserad på enkäter som skickats ut till fyratusen av Teaterförbundets medlemmar, blev många upprörda. En del tyckte att det var oacceptabelt att sexuella trakasserier visade sig vara en del av teatervardagen. Andra förstod inte undersökningen. Förstod inte frågeställningen.

Sexuella trakasserier inom svensk scenkonst är inte mer anstötliga än på någon annan svensk arbetsplats.
Det finns inget som tyder på att det skulle förekomma fler sexuella trakasserier inom scenkonsten än i någon annan bransch.Visst förekommer det, men det gör det ju överallt.
Visst måste vi ta dom här berättelserna på allvar, men vi måste för guds skull förstå att vi inte är ansvariga. Att det finns bra och dåliga människor. Och att dom flesta ändå är bra.
Vi inom teatern är sexuella. Inte sexuellt trakasserande.

Det var många som fick svindel av dessa skrattretande kommentarer. Det kan väl inte vara så att vi år 2010 på riktigt kan påstå att sexuella trakasserier inte är vardag för många, speciellt kvinnor. Det kan väl inte heller vara så att folk som jobbat i teaterbranschen i ”väldigt många år”inte har sett att det är lite extra just där.Vi som vetat men väntat på ett granskande reportage kunde skratta åt dumma kommentarer om att teaterbranschen är sexuell och att det snarare handlar om en spänning som uppstår och som alla vet är en naturlig del av konstuttrycket. Några veckor senare började dock denna motreaktion ta sig en mer strukturerad form. Maria Schottenius är den före detta kulturchefen på Dagens Nyheter som varit en av dom drivande i förvrängningen av undersökningens resultat. Dagens Nyheter hade först välkomnat ett samtal om sexuella trakasserier på svenska teatrar genom att nyansera, bland annat genom teaterkritikern Ingegärd Waaranperäs inlägg om att sexismen också tas med upp på scenen, för att sedan plötsligt vilja hänga med i Lena Endres ”kvinnor kan för att dom inte är förtryckta” propaganda. Efter att i P1s program Medierna ha kritiserat Ekots undersökning och erkänt sitt misstag när hen tog denna nyhet om sexuella trakasserier på allvar gör Maria Schottenius en stor intervju med Lena Endre i just Dagens Nyheter (2010-05-02) och outar hens icke-solidaritet med kvinnor och ryggdunkande med dom stora manliga genierna som ”en som vågar ta ton”. Lena Endre kände sig nämligen utpekad av Ingegärd Waaranperä och hade inlett sin ”nya huvudroll hos teaterfolket”, som Maria Schottenius kallar det i intervjun, med att skriva en debattartikel eller ett öppet brev, som svar på Waaranperäs text.

”Artikeln innehöll bland annat kritik mot att jag, som ensam kvinna, var naken i slutscenen av ’Macbeth’. Jag vill helt enkelt säga: Det var lady Macbeth som var naken, inte Lena Endre.

[…]

Teatern kan inte vara en plats för politisk korrekthet, snöpt hängivelse och ängslan. Hängivelsen, som är baserad på våra högst personliga upplevelser och erfarenheter av livet och konstnärligt uttolkade av var och en, ser inte alltid ut som den politiska agendan för dagen. Hängivelsen är personlig.Vi har gjort val. Jag har gjort mina val. Noga genomtänkta.

[…]

Anmäl dem som ska anmälas! Och låt oss andra, män och kvinnor, få leva fria i vårt skapande.
Leve sexualiteten! Leve humanismen! Leve kvinnokampen!”
(Dagens Nyheter, 2010-02-19)

Anmäl dom som ska anmälas. Låt oss andra gå. Leve sexualiteten. I sin rädsla för att bli ett offer väljer Lena Endre att inte visa solidaritet med dom som egentligen vågar ta ton. Denna extrema betoning av att hen gör fria val, att hen inte är utnyttjad av manliga regissörer eller som hen också skriver i samma artikel, ”Jag har varit i branschen i 31 år nu. Jag har aldrig blivit sexuellt trakasserad och en enda gång under dessa år har jag hört talas om en person som blivit det. Jag känner inte igen mig i min egen bransch” ger henom ganska många pluspoäng på grabbarnas lista.

Läs resten av texten i Ful #1/2010


© 2010 Ful