ful_


BAKGRUNDSBILD
Ful order, bilaga
JOEL Works
Bilden är beskuren

FUL: ISCENSATT - NASIM AGHILI

Malmöfestivalen 19–22 augusti 2011. Årets sista dubbelnummer av tidskriften Ful iscensätts. En dag senare är Ful #3–4 2011 redan iscensatt. Men fortfarande finns inte ett enda ord, en enda bild i tryckt form. Inte en enda centimeter av en färdig Ful.

Så vad är det som är iscensatt?

”In current feminist performance art the challenge is to transform performance time into temporality.” [1] Det är den feministiska teatervetaren Elin Diamond som pekar på att det är bland annat den teatrala tidsaspekten, det vill säga illusionen om att publiken förflyttas till en annan tid, till en annan plats och att skådespelarna föreställer andra människor än de de egentligen är, som reproducerar den patriarkala estetiken. Genom att spela samma föreställning kväll efter kväll, eller genom att spela Shakespeare eller Strindberg säsong efter säsong skapas repetitionen av en och samma verklighet. Genom repetition förvandlas fiktion till pågående samtid. På samma sätt som filosofen Judith Butler pekar på att de två och motsatta könskategorier som pekas ut som de enda, manifesteras och förverkligas genom repetition av rörelser, inlärda mönster.

Repetition. Återupprepning. Gör det tills det blir sanning.

Författaren Jonas Hassen Khemiri skriver 18e november i Dagens Nyheter: ”Jag grät för att verkligheten är verklig, men aldrig verkligare än den verklighet som finns på film.” Jonas skriver detta som anledning 18 av 47 till att hen grät när hen såg Ruben Östlunds film Play [2]. En film som i Sverige och Europa fått hyllningar till recensioner. På samma gång som den inom intellektuella och politiska kretsar fått kritik för att vara rasistisk. Vit. Rasistisk.

Att föreställa sig iscensättning utan repetition. Att iscensätta utan att förhålla sig till en tradition av fiktion, en tradition av realism? Om en iscensätter – det vill säga sätter på en scen – utan representation, utan teatral tid? Blir det iscensatta verklighet då? Om en inte förflyttar publiken till en annan plats med hjälp av scenografi eller en annan tid genom att ridån går upp och ljussättningen pekar ut berättelsens start? Kan det fortfarande vara iscensättning?

Under fyra dagar i augusti 2011 iscensätts tolv verk som tillsammans kommer att bli nästa nummer av tidskriften Ful. I fyra dagar finns också Ful på plats på Hamngatan i Malmö och iscensätter sitt redaktionella arbete. Är ett iscensatt redaktionellt arbete en representation av ett redaktionellt arbete? En fiktiv version av detsamma? Elin Diamond menar också att en feministisk gestaltningstradition ofta använder sig av presentation istället för representation. Presentationen används även flitigt inom en antirasistisk och queer scenpraktik. Och det är alla dessa traditioner som Ful lyfter fram och aktivt ingår i. Representation är repetition. Presentation är bara temporär. I det temporära, i realtid, sker de ständiga förskjutningar som undviker ett definitivt, stabilt berättande. Det här numret av Ful iscensattes på Malmöfestivalen. Betyder det att den inte händer nu? Iscensättning är bunden i tid. Ändå vill Ful finnas alltid. Och vägra vara representation. Detta tidskriftsnummer är inte en representation av iscensättningen i Malmö. Det är en presentation.

Ful iscensätter utan att förhålla sig till en tradition av fiktion. Fiktionen, i dess realistiska form, har ofta varit en vit, patriarkal, straight lek med sanningar som hela tiden utgett sig för att vara autentisk – det enda verkliga. Fiktionen och det autentiska har alltid inom konsten hållit handen. Realismen har varit fiktionens täckmantel. Genom realismen sprids sanningar som inte behöver understöd i verkligheten. Realismen är fördomarnas och våldets täckmantel. Reproduktionen av gamla sanningar som återuppfinner sig själva som nya.

Kanske vill vi fiktionalisera oss själva utan att vara autentiska? Presentationen har inte som syfte att vara autentisk. Autentisk är en alltid i relation till något annat.

Alla blir ständigt iscensatta. Alla iscensätter vi. Vår identitet är en iscensättning. Vi kan göra den medvetet eller leva med den bekväma föreställningen om att den är naturligt given. Vi görs till kvinnor genom repetition, vi görs till män genom att påstå att repetitionen är naturlig. Iscensättningen kan dock vägra repetitionen. Och vara medveten. Iscensättningen kan vara självreflektiv. Så att ta makten över sin egen iscensättning är en politisk handling. Att ensam bryta sig loss från repetitionen och iscensätta en autonom individ, befriad från köns- eller rasbestämda kategorier, är effektivt. Men svårt. Och ofta farligt i vår med våld bevarade patriarkala, rasistiska och homofoba värld. Det är därför vår gemensamma plikt att skapa trygga scener där dessa iscensättningar kan ske. För att modiga konstnärer som Andy Candy, Josette Bushell-Mingo, Astrid Assefa, Ellen Nyman, Hanna Ljungh, Björn Karlsson, Karin ”Kakan” Hermansson, Thérèse Kristiansson, Agnes Brynge, Kristina Sandahl, M. Wågensjö, Rebecca Vinthagen, Lina Zavalia, Annika Olofsdotter Bergström, Anna Ahlbertz, Elias Bredefeldt, Helena Engberg, Linda Forsell, Paulina Göth, Freja Hallberg, Jenny Möller Jensen och Karin Rydberg ska ha möjligheten att med total frihet iscensätta sig själva är det nödvändigt att skapa kollektiva scener.

Att ta makten över sin egen iscensättning är en politisk handling. Ful iscensätter sig själv. Ful är den som på scenen tolkar Ful. En historieskrivning. En stor utandning. En lek. Ful iscensatt. Ful är inte bara en tidskrift utan också ett rum. Ful Space: har varit i Stockholm, Göteborg, Berlin, Belgrad, Malmö. Ful Space: är en utställning på en konsthall, en videovisning, en koreografi, en väl använd tejprulle, ett performance, ett samtal, en tryckt t-shirt, ett vitt itusågat bord. En tidskrift men ändå inte bara en tidskrift. Men om tidskriften Ful är det som är Ful är alla andra konsthändelser som Ful arrangerar en typ av tolkningar av Ful. Ett annat perspektiv av Ful. Ett öppnande av Ful. En annan vinkel. En presentation.

Vi iscensätter utan att göra scenkonst. Teoretikern Barbara Freedman beskriver teatralitet som ett tillstånd som uppstår i tre steg; aktören är medveten om att hen är betraktad, reflekterar sin medvetenhet om detta och får då också förmågan att styra betraktarens blick. [3] Teatraliteten, eller iscensättningen som jag skulle vilja kalla den, uppstår alltså när betraktaren och den/det iscensatta möts genom ömsesidig bekräftelse.

Eller vänta.

Stopp!

En liten stund…

Det enda jag vill skriva om är att jag vet att människor dör i mängder i Medelhavet. Människor som är villiga att ta sig fram genom ett oändligt hav för att få sin del av den trygghet som Europa har att erbjuda. Det enda som egentligen maler i mitt huvud är: ”Vi vet men ändå händer det”. Vi vet att den europeiska polisen låter människor drunkna. Vi vet att det numera är mänsklighet att rädda vit hud men kriminellt att rädda svart hud. Vi vet att det var fruktansvärt att vårt land stängde sina gränser för de flyktingar som sökte skydd undan Nazitysklands förföljelse och vi samlas i bästa fall också kring denna kollektiva skam. Men ändå är det idag, precis som det var då, olagligt när vi gömmer våra vänner. Vi som en gång fått privilegiet att stanna kvar. Eller vi som aldrig har behövt kämpa oss över gränser.

(Jag befinner mig i en diktatur som har utropat sig till en demokrati. Var är du? Om du också är här kanske du också vet men ändå händer det ingenting.)

Så varför det här teoretiserandet och analyserandet av Fuls arbete? Vad ska vi med en smal konsttidskrift till? Hur länge kan en prata om iscensättning som problematik utan att hamna i en kvasiteoretisk diskussion om konstanalysens existensberättigande? Det enda som egentligen jagar mig är turisterna och de döda hjältarna som delar samma hav.

Samtidigt vet att jag att det är just repetitionen av en ensidig iscensättning som har gjort det möjligt att förneka vissa människors rätt till liv.

”Jag grät för att verkligheten är verklig, men aldrig verkligare än den verklighet som finns på film.”

Så konsten och konstanalysen är nödvändig, inte ett tidsfördriv för de privilegierade. Konsten och konstanalysen är också förödande, normskapande, cementerande. Illusionen om att konsten står utanför den rasistiska, patriarkala och homofoba värld som styr människor idag är en realistisk men aldrig verklig berättelse. Istället är konsten ofta en förtäckt budbärare. Och även om konsten ser sig som en underdog är den den mäktiga fiktionens främsta talesperson. Den fiktion som gör att många kroppar spelar brutala biroller medan de vita genomskinliga är de som lever, älskar, skrattar, hatar, gör fel, gör rätt, ångrar sig, räddar världen och befolkar den.

Jag vill inte säga att det är konstens fel att Europa ser på när människor dör. Men jag vill påstå att det är konstens uppgift att se till att detta inte händer. Det är konstens jävla uppgift att se till att skapa bilder som inte cementerar utan bryter upp den vita, manliga historieskrivningens uppdelningar av huvud- kontra biroller. Det är konstens skyldighet att ställa sig utanför den politiska berättelse som i demokratins namn vill överskölja vissa med material som andra absolut måste förvägras. Om konsten använde sig av den förändrande kraft som den egentligen besitter skulle en tidskrift som Ful inte vara en politisk tidskrift.

Och iscensättningen skulle vara fri.





1. Elin Diamond, Unmaking Mimesis - Essays on Feminism and Theatre, (Routledge).

2. Ruben Östlund (f. 1974) är en vit filmregissör och manusförfattare som 2008 fick stor uppmärksamhet för sin film De ofrivilliga. Play är hens senaste långfilm och har blivit tilldelad festivalledningens pris Coup de Coeur på Cannes filmfestival 2011 och var nominerad till Luxpriset, Europaparlamentets pris för att främja filmer som behandlar den kulturella mångfalden eller integrationsprocessen inom EU.

3. Barbara Freedman, Staging the Gaze: postmodernism, psychoanalysis and Shakespearean comedy (Cornell University press).



© 2010 Ful