ful_


BAKGRUNDSBILD
Ful order, bilaga
JOEL Works
Bilden är beskuren

HITTA HEM - THÉRÈSE KRISTIANSSON




Konstprojektet Att hitta hem har sitt ursprung i mitt intresse för begreppet hem.

Jag växte upp i Pankow i Östberlin och senare i Wellington i Nya Zeeland, behärskar sex olika språk och delar min tid mellan mitt hem i Stockholm och ett hem jag har tillsammans med min partner i en liten stad vid namn Massa Marittima i Toscana i Italien. Och jag bär alltid med mig det hem som den märkvärdiga utopiska prototypstaden Arcosanti1 i Arizona har blivit för mig – kanske inte så mycket för dess avsedda syfte som för den gemenskap som uppstått runt den och för landskapet den omges av. Det är en plats som rymmer många historier; historier om de orättvisor och det våld som drabbat Hopi-stammen i hundratals år, likväl som historier om queera cowgirls med olika hudfärg och bakgrund som har skapat sig hem och gemenskaper på Sonoraöknens många undangömda platser.

Jag kände mig aldrig hemma i grannskapet i Danderyd, en rik, homogen förort norr om Stockholm, där jag bodde som tonåring. Trots att det var min hemvist i tio år ville jag aldrig ha den sorts hemtrevnadskänsla som min skola försökte ge mig, känslan av tillhörighet och säkerhet som skolvärlden hade kunnat erbjuda under den här krävande och formande delen av livet.

Jag kände mig hemma på den numera nedlagda queerfeminstiska Stockholms-klubben Högkvarteret, med sitt förutsättningslösa och mångsidiga innehåll. Jag känner mig däremot inte hemma på sporthak som Kelly’s eller exklusiva ställen som Sturecompagniet, även om min vita hudfärg låter mig passera som någon som skulle kunna höra hemma där. De två barerna befinner sig fysiskt på två olika platser i Stockholm, och även om stadsdelarna inte längre är lika tydligt klassuppdelade som de har varit, är de anpassade för olika sociala grupper. Men båda är huvudsakligen vita och heterosexuella, och om du själv inte är det så måste du kompensera för det på diverse sätt.

Jag känner mig hemma i livliga och stridslystna historier som Rubyfruit Jungle (Kvinnofrukt på svenska) av Rita Mae Brown, i världen som den ser ut i Jitterbug Perfume av Tom Robbins eller i de klargörande tankar som presenteras för mig i mer teoretiska böcker som The Promise of Happiness av Sara Ahmed, och jag känner mig hemma med de människor som samlas för att lyssna på och ta del av ovan nämnda verk och tankar, även om jag vet att de inte nödvändigtvis känner sig hemma med mig på grund av hur jag ser ut och varifrån jag kommer. Det är smärtsamt. För ett hem är inte alltid den plats du kommer ifrån eller den plats du vill att det ska vara. Att känna sig hemma handlar inte bara om rummet, sammanhanget och samhället du föds in i, det inkluderar också de omgivningar eller världar du vill tillhöra. En plats där dina tankar sammanfaller med andras, ett ställe och en gemenskap där du och andra delar historier som du känner representerar dig. Men huden som håller samman din kropp och det kön du uppfattas som kan också tvinga dig in i eller ut ur hem. Vare sig du vill vara en del av dem eller inte.

I samarbete med olika samarbetspartners undersöker Att hitta hem maktförhållandena och tillstånden hos olika platser, hem och gemenskaper – verkliga eller imaginära, dåtida eller nutida, i Stockholm eller utomlands – både önskvärda och obehagliga. Projektet utformas utifrån ett intersektionellt postkolonialt perspektiv och har som avsikt att uttrycka nya eller dolda värderingar genom exempelvis kartläggning, och göra dessa alternativa historier tillgängliga. Olika aktioner och evenemang, människor, andra(s) konstverk eller HBTQ-nätverk, både i Sverige och utomlands, kartläggs.

Projektet blottlägger problematiken med ”gemenskap” och kartlägger även situationer där bara en specifik etnicitet, sexualitet eller hudfärg är välkommen. Det här är platserna som jag vill ska granskas igen eftersom deras värde inte fått ett tillräckligt erkännande, därför att jag tror att en granskning kommer att skapa ett slags kollektivt medvetande av hem och gemenskaper för människor som inte passar in i det binära motsatsparet kvinna/man.

Att rita en karta är att formulera en värdering som kan möjliggöra omtolkningar av både faktiska och oskrivna lagar. Kartan är ett verktyg som förfogar över information samtidigt som den också blottlägger personliga och sköra verksamheter. Osynlighet innebär säkerhet, men det som inte syns finns inte heller. Det som inte finns kan förvisso hatas, men inte skadas.

Kartor kan missbrukas om de hamnar i fel händer. De är hårdvaluta för de som vill attackera utan förvarning. Det är problematiskt att göra sig själv och andra synliga eftersom det också ökar sårbarheten hos en grupp, aktivitet eller plats. Men kartan kan också förmedla andra möjliga verkligheter för att skapa förhållanden, nya världsåskådningar och iscensättningar; den har dessutom potential att omprogrammera kollektiva erfarenheter – att skapa nya minnen och visioner.


(Översättning från engelska: Per Lundgren)

1. Arcosanti är ett urbant laboratorium och på sätt och vis avsett som ett samhälle, byggt av den italienske arkitekten Paolo Soleri som en experimentell alternativ prototypstad för minskad befolkningstäthet. Byggandet av Arcosanti inleddes 1970 i centrala Arizona, 110 kilometer norr om Phoenix på 1130 meters höjd. Arcosantis planerade delar är utformade under kontrollerade former; där finns besökscenter, kafé, kontorsbyggnader, bostadsområden med mera, och många arkitekter och konstnärer kommer dit på besök och för att genomföra workshops. Ett hundratal människor bor där. Utanför det officiella Arcosanti finns en ”förort” som kallas Camp, det är en plats utan bestämmelser angående ombyggnad och inredning – folk bor huvudsakligen i små betongkuber, tält, husvagnar, tipis, trädkojor etc. Området har någonting provisoriskt över sig eftersom det hela tiden byter form för olika syften (cowgirl-uppvisningar, skördefester, workshops för framställning av veggie-olja, robotkarnevaler...) men det är i själva verket äldre än det ”riktiga” Arcosanti. Kuberna byggdes ursprungligen för att husera de som jobbade med huvudanläggningen.



© 2010 Ful