ful_


BAKGRUNDSBILD
Ful order, bilaga
JOEL Works
Bilden är beskuren

JAG TYCKER INTE ILLA OM VITA




NASIM AGHILI: Med mig har jag TRYCK, som precis har genomfört en konstaktion här på Hamngatan; Astrid Assefa, Josette Bushell-Mingo och Maria Salah. Vi ska återkomma till konstaktionen, men ni ska få börja med att berätta om TRYCK.

ASTRID ASSEFA: TRYCK är en organisation av svarta scenkonstnärer, konstnärer, filmare, forskare, en kulturskribent och en museiformgivare som har sin verksamhet i Sverige. Vi finns för att det finns delar av det svenska som aldrig skildras på teatern eller på film eller i media, eller i alla fall väldigt lite, och det vill vi se mer av.

JOSETTE BUSHELL-MINGO: Hi everyone, I am speaking English.

NA: Ja, jag glömde säga det, det här samtalet kommer att vara på både svenska och engelska.

JBM: I’m a member of TRYCK, and I think that it’s also an organization that is there to stimulate and to provoke thought around the issue of identity and culture and the color of someone, and how that affects what goes on. We have different ideas, different opinions, but for myself, personally, the question of how many stories are told, who are seen on the stages, is crucial. So that is what TRYCK is for me.

NA: Maria, vill du lägga till någonting?

MARIA SALAH: Frågan om hudfärg är väldigt tabubelagd i Sverige. Så snart en börjar tala om hudfärg blir en del människor stressade. Eller, många blir stressade. Men alla vi som är här på Hamngatan i Malmö har olika hudfärg, bara det att vi inte talar om det och vi måste börja göra det. Vem blir representerad i det offentliga rummet – och vem blir det inte? Vem blir representerad inom de kulturella institutionerna – och vem blir det inte? Sverige är inte vitt, och den frågan måste lyftas. Vi vill ta initiativet till ett sånt samtal.

NA: Vi i Ful är väldigt glada och hedrade över att få ha er här idag. Att ni har gjort den här konstaktionen som ni precis gjorde, men också att vi har det här samtalet som kommer att ingå i vårt nästa nummer. Kanske ni vill berätta lite om vad ni precis har gjort?

JBM: We started with different ideas. How could we bring the question to light? How could we make people think? Think with humor, but also with a strong politic. And by wearing the national costume of Sweden, by being black, we are sending a signal. I’m more interested in what other people think about what I look like, than anything else. That was the reason to do it. And also our little message was very important.

MS: Vi delade ut flyers till förbipasserande där det stod ”Jag tycker inte illa om vita”.

JBM: And as we were talking we realized that was provocative in itself. I think this is very simple, there are lots of situations that happen around the world, one person from a particular group does it, and the whole group is tarnished, the whole group is affected by that. I don’t stop liking all white people because bad things are done by certain white people. Reverse it. I like white people, even though there’s a huge history of what many white people have done to others in the past.

AA: Och det här kan en säga är en kommentar till toleranspratet, att en tolererar invandrare. Att en tolererar svarta. Vi är inte några som behöver tolereras, därför att vi är människor allihop och det finns bara en ras – människorasen. Så vi behöver inte tolereras. När en tolererar sätter en sig över den andra. Det här är vår kommentar till allt det här toleranspratet: ”Vi ska ta hand om våra invandrare.” När en pratar så, sätter en sig över andra.

NA: Vill ni prata nåt om reaktionerna på det ni precis gjorde?

MS: Det är också intressant att vi tre är så olika som personer. Till exempel när jag delade ut min flyer ”Jag tycker inte illa om vita” så var jag ganska neutral, medan jag tror att du Josette var mer öppen. Jag försökte till exempel dela ut flyern till en person som inte tog emot den, men samma person tog sedan emot den från Josette, därför att hen var mer öppen och log. Vi tre fick olika gensvar. En del läste flyern och sa ”okej, bra” och andra tog inte ens emot den. Det är också så att om det endast hade varit jag som hade stått här i Sverigedräkten så hade rektionerna sett annorlunda ut. Men nu var vi tre. Jag vet faktiskt inte hur människor uppfattade det vi gjorde. Finns det någon här i publiken som fick ta emot en flyer?

NA: Vad tyckte du om att få den meningen? PERSON UR PUBLIKEN: Nej jag tyckte inte att det var så konstigt.

AA: Du kanske har vänt på det förut, själv, så det var därför du inte blev förvånad?

PP: Förmodligen.

JBM: For myself, it actually became very moving, because I’m not Swedish. I’m British born. So just to put this costume on – I started with the black shoes and the white socks and by then I was sort of laughing. ”Det går inte det här, det funkar inte.” And then the layers started to come on, and I was very clear, when we did this, that I wanted this (pekar på sin hätta), because for me, this is really Swedish. And then to give out the flyers… I gave one to a security guard. I showed it to hir and ze looked back to me and said: ”Yeah, I like black people too.” Or a lovely couple that I met over there, they wanted me to translate for them, what it meant. And as soon as I translated to hir, ze just laughed hir head of. And then ze translated to hir wife, and ze laughed as well. And I wondered what it was that made them laugh. Was it because they were also from another background?

NA: But it is funny.

JBM: Is it? But it’s deadly serious.

NA: Yeah, but it is…

JBM: There’s no level of irony in it at all!

NA: Nej men det är ju verkligen humor i det, som du själv var inne på. Jag tänker på just det här med tolerans. Och som du säger Josette, att de kanske också hade en annan bakgrund själva och känner igen den här känslan av att bli tolererad av majoritetssamhället, att vända på det är ju väldigt roligt. Det blir ju som någon slags igenkänning tror jag, så var det för mig när jag läste lappen första gången. Men är det så tror ni att många ser... hur var texten igen?

MS: ”Jag tycker inte illa om vita”.

NA: Ja, att de ser ”Jag tycker inte illa om svarta”? För att det är den formuleringen som vi är vana vid att höra eller se.

AA: En del kanske känner igen sig i att ”oj, jag har ju ändå sagt att några av mina bästa vänner är svarta”. Och jag kan ju säga att jag har många vita vänner. Nej, men det är att vi faktiskt måste mötas i samma ögonhöjd, att ingen tittar nedåt eller uppåt. Vi är människor. Men... jag tycker att det är intressant att vi befinner oss i Malmö, den mest internationella staden vi har i Sverige. Och då blev vi ju nyfikna på att titta på hur det ser ut på teatern här i Malmö, Malmö Stadsteater, om det syns att detta är den mest internationella staden i Sverige, även på scenerna.

MS: Jag var inne på Malmö Stadsteaters hemsida idag, 21 augusti. Den sammanlagda ensemblen består av 38 personer, varav en är svart – en dansare. Vad gäller antal dramatiker, så är det sammanlagt tolv stycken. Antal svarta: noll. Det är sammanlagt 13 regissörer som kommer att regissera på Malmö Stadsteater. Antal svarta regissörer: noll.

AA: Det finns ändå lite mer internationella inslag, det vill säga det ska göras en pjäs om Afghanistan på Malmö Stadsteater, och där finns det några dansare, skådespelare och musiker med så kallad ”annan bakgrund”, det vill säga som inte är vita, vita svenskar, men då handlar det också om någonting annat. Men det är ingen som berättar om vår vardag, vi som är födda här och som är svarta svenskar. Vi ses sällan på de svenska scenerna.

JBM: Just to be portrayed as everyday people, how you live your life, you know, just as everyday people. I laughed now when Maria mentioned the dancer, a dancer is great, and yes, black people dance, white people dance, I mean, everyone dances. But these are the roles that fall to us all the time. And it’s got to shift. I don’t understand why the stages are not portraying more stories from the diversity here in Sweden today, it doesn’t make any sense. We all pay the taxes. I don’t get it, its 2011! What will happen if Miss Julie was black? What would happen if Queen Kristina was black? What would happen? Would the people walk out the theatres? I don’t know, I find it really... intriguing. We talk about tolerance, we talk about gender awareness. We’re ahead, in terms of Europe, when it comes to bigger discussion in many other areas. But this just seems to stick, and I think you hit it very well Maria, people become uncomfortable. ”Varför svart? Vad är det för speciellt med dig?” But it’s not just about the colour of skin, it’s about culture and history. Astrid and Maria, you are Swedish. Where are your stories of how you grew up, or just living your lives?

NA: Hur är Sverige då jämfört med England, Josette?

JBM: It’s fantastic in England, we have no problems at all. The last time I looked on the news we had a few riots on the streets. Did you see that on the tv? How is it in England? så … It’s tough. We have a history; we still have a lot of problems, a lot of challenges. But one of the things I’m really proud about is that, certainly from an arts perspective, it’s much more aggressively acknowledging that there are communities of people whose voices must be heard. And money is transferred for specific projects or training programs, but there are certainly systems in place in the UK that allow us to understand what is going on, how the country is changing. And to be able to trace things back as well as forward. By evaluation, archiving and clear penalties if you don’t comply. Is it better? It’s different. It’s different.

NA: Anledningen till att jag frågar det är att den svenska självbilden går ut på att vi är väldigt solidariska, väldigt jämlika, och som du säger Astrid, att Malmö är en internationell stad och hela tiden accentuerar det också. Ibland kan det vara väldigt intressant att göra jämförelser, utan att säga att det ena är bättre än det andra, det finns ju olika problem överallt. Och rasism och vithetsnorm är ju rådande överallt, men ändå. Det är intressant. Maria, hur är det i Stockholm?

MS: Stockholms Stadsteater ser ut såhär: den sammanlagda ensemblen består av 149 personer. [1] Antal svarta skådespelare: en. Antal svarta dansare: fyra. Vad gäller dramatiker, författare eller texter av en person, så är det 46 stycken. Antal svarta dramatiker: noll. Vad gäller regisligt recogsörer så är det 47 stycken. Antal svarta regissörer: noll. Så ser det ut. En kommentar till det här, när vi talar om hudfärg så talar vi oftast om svart hudfärg. Det är dags att börja tala om vit hudfärg. Producenter, teaterchefer, rollsättare behöver bli medvetna om sina val: ”Varför väljer jag den här vita personen?” Så att det medvetna valet inte blir att ”jag väljer en svart person”. Att välja en vit person är också ett val. Och varför gör en det valet? Det tycker jag är viktigt.

AA: I Stockholm finns inte bara Stockholms Stadsteater, där finns ju också Dramaten, som är nationalscen för Sverige. Jag har gått igenom skådespelare, och där är det 106 vita skådespelare, noll svarta. Det är 17 vita dramatiker, noll svarta. Det är 17 vita regissörer, noll svarta. Men på hemsidan så finns det en bild på en svart ung kvinna. Och då blev jag jättenyfiken. Det visade sig att denna unga kvinna – som tyvärr inte har något namn på hemsidan – hen var där en kväll i februari i år, och gjorde spoken word. Det såg väldigt spännande ut, men det var det ögonblick som det stod en svart på Dramatens scen i år.

NA: Och då blir jag lite nyfiken på att komma in på hur teatervärlden eller kulturvärlden har tagit emot TRYCK. För att jag tänker, i Sverige finns det inte ett samtal om vithet och svarthet, eller vita och svarta. Det finns invandrare och svenskar, det är väldigt mycket där samtalet finns. Och jag kommer ihåg att när jag hörde att ni skulle starta, så var det så fantastiskt bara att ni vågade använda det ordet. Att ni är svarta scenkonstnärer – för det är så ovanligt i Sverige att höra. Och väldigt kontroversiellt. Har ni fått reaktioner på just det?

AA: Under drygt sju år jobbade jag som teaterchef för en länsteater och då arbetade jag mycket för att blanda ensemblen. Det kom en hel del reaktioner som att ”nej men svarta kan väl inte spela alla roller?” Men vita skulle kunna spela alla roller. Jag lyckades få teatern att tänka om. Men det finns en väldig omedvetenhet, och ett motstånd också, precis som när det gäller jämställdhet, att de som har privilegierna inte gärna vill lämna ifrån sig dem. Fast nu finns det ett antal välutbildade, svarta både regissörer och skådespelare i Sverige. Så det är inte så att kompetensen fattas.

NA: Nej, ni är ju alla väldigt etablerade och erfarna. Maria Salah är skådespelare, Josette Bushell-Mingo är teaterchef, konstnärlig ledare för Tyst Teater och regissör och Astrid Assefa är skådespelare och regissör och har också varit teaterchef. Men jag tänker, hur har reaktionen från era vita kollegor varit?

JBM: Depends on who they are, really. In the position I’m in, where I’ve done this kind of work in the UK a lot of my colleagues have said ”it’s just a matter of time Josette, before you do it here”. Suddenly I’m finding some of my friends having to make some interesting choices. I’m with this group, TRYCK, because it speaks to me, I’m with this group because I believe in their ideals, it’s about the skin colour, but it’s also about my culture. Yeah, I have to make a few decisions about who I am, and I know that for one or two, it’s been quite hard.

AA: Men det är ju lite det här som Maria var inne på, att så fort vi börjar tala hudfärg så blir det obehagligt i Sverige, det är tabu.

MS: Vi fick frågan från en journalist, då vi bildade TRYCK, om vi inte slår split mellan människor. Och då tänker jag såhär: Slår Dramaten split mellan människor genom att endast ha vita i hela det huset som är vår nationalscen? Den frågan ställs inte.

AA: Nej, det upplevs av en del som aggressivt när vi grupperar oss, även om vi är en liten grupp. Det finns något farligt i det, detta egentligen väldigt positiva initiativ.

NA: Om vi då struntar i de som upplever något aggressivt och tänker på hur det känns för er att gruppera er, ni är ju ganska nya också. Vad kan det ge för fördelar med att faktiskt starta en organisation, att gå ihop tillsammans och göra det här som ni har gjort?

AA: Vi har ju allihop som är med i TRYCK jobbat mycket på scener och i film. Men vi är nästan alltid den enda svarta, den ensamma. Att någon gång få vara del av en grupp, där det är fler som delar en del av erfarenheterna, att inte alltid vara den udda, det är ganska fantastiskt. Och sen, den gemensamma styrkan kan vi ju bara se mer och mer av tror jag. Jag tror att vi kan göra väldigt mycket tillsammans.

JBM: I think it’s also important to say that this year we got a grant for our work. We were artistically and financially recognized. We already recognize each other, that’s very important. But that we were recognized, that TRYCK in the future might be able to change things from within and without, that’s as important as anything else. I think that’s an affirmation.

MS: Jag tycker också att det är viktigt att vara medveten om att vi som är i TRYCK, det vi har gemensamt, är att vi definierar oss som svarta – jag har tolkningsföreträdet att definiera mig själv. Men vi är en heterogen grupp, och det är viktigt att komma ihåg. Vi är väldigt olika människor. Och att ändå kunna få dela den erfarenheten, utan att bli ihopklumpad, att få vara en individ.

JBM: And that’s what makes it exciting and dynamic, absolutely.

NA: Ja för då tänker jag på det intersektionella perspektivet som vi har i Ful. Det är absolut nog att bara prata om att ni är just endast svarta scenkonstnärer och filmare, alltså ni behöver inte ta något mer ansvar, det är helt fantastiskt det ni gör bara med det, men jag skulle ändå vilja fråga vad ni tror hade hänt om det hade varit svarta män som hade haft de här klänningarna som ni har, och stått och delat ut de här lapparna, eller bara stått här.

MS: Jag tror att reaktionerna hade varit starkare, definitivt. Om vi i den här diskussionen ska använda oss av tvåkönsmodellen och tala om kvinnor och män, så kan jag känna att jag inte uppfattas som aggressiv. Jag kan vara ”a sex kitten” till exempel.

NA: Och vad menar du med det?

MS: Jag kan vara projektionsyta för ett sexobjekt, som svart kvinna. Det mötte jag när jag delade ut den här lappen, en ung person som blinkade åt mig och som inte alls tog mig på allvar i det här. Hade det varit en svart man så tror jag att människor hade blivit mer stressade. JBM: Yeah, I think it would have been a very, very different reaction if it was black men sitting here in traditional Swedish costume. It’s reminding me of a comment that have been made recently by a British politician. We had riots in London due to an incident that happened, which has spread across England, and this is from an interview that actually can be found on YouTube. I’m going to misquote, but he said that ”white people turned black” in these riots. That kind of statement sticks to black people – rioting. And that image, for myself, is also linked with black men. It’s a negative, it’s a downward spiral, it’s something that when you see them, there’s got to be trouble. I think there would be a different reaction, here in Malmö and it would be in Stockholm as well. I would love to believe that it would be different, but I think it would be seen as a provocation.

AA: Men vi har ju noterat att när vi samlas i TRYCK, många av oss bor i Stockholms innerstad, att när vi är två så är det ingen som reagerar, men när vi kommer sjuåtta svarta, både kvinnor och män, i ett dyrt bostadsrättsområde, så reagerar människor och undrar ”vad är det som händer?” Så jag menar, klassamhället har ju en viss färg också. Till och med som kvinnor, i grupp, så kan vi uppfattas som hotfulla, men kvinnor och män och framför allt bara män, en grupp svarta män, upplevs ofta som aggressivt. Sen måste man ju också säga att även svarta män har det där att de blir projektionsyta för sexfantasier.

MS: Men de blir inte ”sex kittens”. AA: Nej, de blir projektionsyta på ett annat sätt.

NA: Jag tänkte också just om svarta män hade haft på sig era klänningar, då hade vi också kunnat möta homofoba reaktioner. Jag tänker just på det varierade, det intersektionella perspektivet, att behålla det individuella, som du var inne på Maria att ni försöker göra inom TRYCK.

AA: Men då hade det varit så många lager att då tror jag nästan det hade blivit kortslutning hos många, både att det vita har blivit svart och dessutom queer, ja det hade... det hade nog kommit rök ur öronen på en del.

NA: Det är nog kortslutning vi håller på med i Ful väldigt mycket.

MS: Den texten som vi hade, ”Jag tycker inte illa om vita”, såg Nasim och jag på Pride. En person hade en t-shirt där det stod ”Jag tycker inte illa om heterosexuella” så den snodde vi rakt av.

NA: Det är bra att kunna bli inspirerade av andra, av olika kamper. Nu har vi några minuter kvar och jag tycker att det skulle vara intressant att prata om TRYCK:s framtid. Ni har fått pengar precis, finns det några planer? Jag hoppas, måste jag bara få lägga in, att ni gör just den här konstaktionen i andra städer också. Men vad har ni planerat själva?

MS: Ja och kanske det som du pratade om, att ha män i dessa Sverigedräkter är väl jättebra. Och se vad vi får för reaktioner. Men annars kommer vi att ha åtskilliga seminarier under våren som kommer, vi kommer att ha olika samarbeten med olika organisationer och vi kommer att ha internutbildning. Och sen så småningom kommer vi att ha en produktion också, i framtiden.

NA: Alltså en scenkonstproduktion? Eller filmproduktion?

MS: Scenkonst.

AA: Vi har väldigt många olika planer, men det är det som ligger närmast. Och sen kommer vi att titta mer på film och tv också och se vad vi kan göra inom de områdena.

JBM: And prioritize where the focus lies, where do we really need to be first, will be very exciting. And again, because we are all different, we have filmmakers, directors, actors, we have such a diversity, and fantastic contacts like yourself in Ful, WISP, there’s huge potential to join forces and make some difference.





1. Stockholms Stadsteaters programtidning. Repertoaren hösten och vintern 2011/2012.


© 2010 Ful