ful_


BAKGRUNDSBILD
Ful order, bilaga
JOEL Works
Bilden är beskuren

KLÄNNINGEN - ANDY CANDY



På Hamngatan mitt i centrala Stockholm möter jag en lång, attraktiv, blond kvinna. Hen går med ett stort plakat. På den syns Maria Larsson, en kristdemokratisk politiker, barn- och äldreminister och förste vice ordförande för partiet. Plakatets text lyder ”En skam för Sverige! Maria ’Mengele’ Larsson (KD) vill tvångssterilisera mig!”

Kristdemokraterna beslöt sig vid sitt riksting att stå kvar vid kravet att människor som önskar att genomföra ett så kallat könsbyte måste sterilisera sig. Maria Larsson i sin tur menade att det inte alls handlade om en tvångssterilisering då hen anser att ett könsbyte är något en gör frivilligt.

Är en troende så kan en tydligen komma undan med vilket dumt resonemang som helst. Många reagerade över att Maria Larsson jämfördes med den nazistiska läkaren Josef Mengele, även känd som Dödsängeln. I koncentrationslägret Auschwitz utförde denna läkare hänsynslösa medicinska experiment på lägerfångar.

Det upplevdes tydligen för grovt att en svensk politiker jämförs med en tysk krigsförbrytare. Att Sverige och kända svenska politiker har en lång historia av att förespråka sterilisering av människor som en inte anser vara fulla samhällsmedborgare verkar folk inte reflektera kring. Samtidigt skyller en på att lagen som reglerar könsbyten – Lag (1972:119), om fastställande av könstillhörighet i vissa fall – är så gammal att den inte representerar en samtida människosyn.

Det stämmer, den är i dagsläget 39 år, och skall också då återspegla en förlegad människosyn. Sett ur det perspektivet – som är det enda vettiga – så skulle den inte längre finnas kvar, i alla fall inte i sin nuvarande form.

Den svenska staten har länge tagit sig friheten att bestämma kring människors kroppar. Avviker en på ett sådant sätt att staten upplever en som genetiskt ofördelaktig, så kan den ta sig friheter och frånta individer deras fortplantningsförmåga.

Vad händer sen?

Vad mer kan staten ta ifrån oss?

Och vad har hänt med alla tvångssteriliserade?

Har en rätt till ersättning?

Kommer övergreppen mot de här människorna någonsin att erkännas?

Kan alla tvångssteriliserade få ett monument på en central plats i någon av de större städerna?

Eller förväntas de bara att dö så att alla andra kan glömma denna del av svensk historia?





Transsexuella är bara en liten grupp av alla de som har blivit utsatta för tvångssterilisering. Att bli tvångssteriliserad är att i förlängningen få bära på andras fördomar. Det kommer alltid att finnas ett sår som inte läker i ens kropp, ett ärr som finns där. Ärret är andras föreställningar som en måste bära på livet ut.

Lite senare samma dag sitter jag på ett seminarium med Sass Rogando Sasot, transaktivist från Filippinerna. Sass bjöds nyligen in att tala inför FN och höll där, som alltid, ett fantastiskt tal. Hen är mycket välartikulerad och hövlig. Men talet hos FN skiljer sig. Med gråten i halsen berättar hen om alla de grymma och fruktansvärda hatbrott som har lett till otaliga transpersoners död. Samtidigt som hen sakligt försöker adressera roten till att transfobi inte bara existerar utan också är så vanligt förekommande. Rädslan för mångfald.

Transpersoner är inte bara väldigt utsatta för andra människors inskränkta människosyn. Som transsexuell förväntas en passera som antingen 100 procent kvinna eller 100 procent man, då de är de enda tillåtna könskategorierna. Gör en inte det kan en nekas könskorrigerande behandlingar, eftersom läkarna kan bedöma att det inte blir ”bra”.

Myndigheterna och vården är fixerade vid könsorgan. En får juridiskt inte lov att definiera sig som kvinna om en inte går med på att skaffa en vagina. Vården bistår en med det som nedlåtande har kommit att kallas för en landstingsvagina. En vagina som gör att en visuellt passerar som kvinna fast som kanske inte fyller de funktioner en önskar. Ändå anses landstingsvaginan av dem som fattar beslut om ens könstillhörighet som en ”bra” korrigering. Vems erfarenhet är det som får avgöra vad som är bra och vad som är dåligt?

Den hjälp vården erbjuder är en inskolning i heteronormativa, ojämställda, förlegade könsroller i syfte att få de transsexuella patienterna att passera. Exempelvis röstträningen, som transsexuella kvinnor erhåller, går ut på att en får lära sig att låta tillbedjande för att det är så en kvinna förväntas låta.

Hetsen kring passerandet gör många transpersoner ofria och fixerade. Med hjälp av plastikkirurgi och hjälpmedel gör människor vad som helst i hopp om att passera, och i slutändan bli accepterade som det kön de känner sig som. Normer som upprätthålls av en binär, sexistisk och heteronormativ människosyn.

Transpersonerna tvingas bära dessa transfoba fördomar på sin kropp och på så sätt göra dem till en del av sina liv. Det våld som en som transperson kan möta är oerhört. Brutala övergrepp, hatbrott och mord på transpersoner förekommer oavbrutet i alla världsdelar. Men bortsett från det – om det ens går att bortse från det – möts transpersoner ständigt av föreställningar om kvinnligt och manligt. En måste förhålla sig till dem och anpassa sig till dem. I vissa fall kuvas under dem. Det som av många upplevs som hjälp, en välvilja, urartar i många fall som påtvingade normer och press. Pressen att passera, pressen att se autentisk ut, pressen att behöva ta sig ut på ett specifikt sätt för att duga.

Den här klänningen som jag har på mig är inget annat än andras transfoba föreställningar, bara att det är jag som måste bära på dem. Den har blivit mitt fängelse.



Foto: Mattias Persson



© 2010 Ful