ful_


BAKGRUNDSBILD
Ful order, bilaga
JOEL Works
Bilden är beskuren

SQUEER #14 - POTATOPOTATO SQUEER




BURLESKMONOLOGEN

Asså fast. Nej. Det känns inte helt okej. Faktiskt inte helt okej. Nej, okej är inte rätt ord. Chock. Tror jag är bättre. Vad fan håller jag på med? Jag har ju problem med det här. Jag kämpar varje dag med att bryta den patriarkala världsordningen, byta objekt mot subjekt och nu ska jag stå här och strippa inför er!

Fast. Det är ju burlesk. Identifierar jag mig verkligen med burlesk? Jo, för jag är inte överdrivet smal, rakad, tillgänglig och kåt. Eller, det beror förstås på vad en jämför med. Jag belyser ju. Överdriver. Tar upp på scen.

Vad är skillnaden mellan vanlig stripp och burlesk stripp? För vanlig stripp får en bättre betalt. Jo, men det är en politisk handling! Ett slags drag! Alla har rätt till att vara nakna på scen. Rätt. Allemansrätt. Om jag inte vill vara naken då? Men jag gillar att vara naken. En naken man är en naken man. En naken kvinna har raffset.

Aja. Det är ju bättre än att bli våldtagen på scen. Nu har jag kontroll över situationen. Nu måste jag få er att känna er objektifierade. Jag är ju den som tittar, inte ni. Jag är den som blir upphetsad, inte ni. Det är till för mig. Inte för er. Okej?

Fast är inte det lite väl egotrippat? Jag vill ju göra nåt nytt. Vända på perspektiven. Det här räcker inte.


REFLEKTIONER OM BRÖSTTOFFSAR

Att arbeta med nakenhet på scenen är en komplex sak.

När jag tog min examen fick jag ett par brösttofsar av mina vänner. Jag funderade länge över hur och när och varför jag skulle använda dem. Jag tycker ju att det är väldigt roligt att leka med nakenhet och har även gjort det i andra teaterföreställningar. Men nu stod jag med något annat i mina händer; ett sexuellt laddat objekt. Många jag pratat med känner sig kluvna till burlesk stripp. Vi tror att objektifieringen och sexualiseringen av kvinnans kropp vänds upp och ner när en tänker sig att även kvinnor njuter av kvinnors kroppar, men också tack vare det humoristiska i burlesken. Samtidigt reproducerar burlesken många klassiskt objektifierande bilder av kvinnans kropp som bidrar till att upprätthålla ”den manliga blicken”.

Plötsligt såg jag det komiska i att de där tofsarna bara skulle hänga där. Hänga som i spänning och förväntan om att de snart kanske ska snurra, i kontrast till alla förväntningar, likt en uppgiven kropp som velar i sitt medelklasspolitiska samvete. I sin fundering över hur den feministiska kampen bäst förs. I limbot mellan att snurra eller hänga skulle min nakna kropp få betraktas av en publik, avsexualiserad men ändå naken och hela tiden med ett hot/löfte om att vara sexuell. Målet var att förkroppsliga den debatten för att ställa publikens egna tankar på sin spets. Svart på vitt. Här är kroppen, hur ser du på den och vad betyder det?


KORT OM SQUEER OCH VÅR ARBETSMETOD

Squeer startade som ett sceniskt dragking-projekt i scenkonstkollektivet PotatoPotato.

Karaktärer är viktiga för oss men de fungerar snarare som en metod och anpassas efter situationen eller den problematik som vi vill angripa. Vi arbetar mycket med våra karaktärer i offentliga miljöer och efter att en av våra arbetarklasskaraktärer blev trakasserad på gatan – en för oss ögonöppnande incident – började vi se på oss själva och vårt arbete utifrån ett klassperspektiv. Vi beslöt oss för att arbeta vidare med klass och undersöka vad det gör med vårt skapande av kön.


METODKRASCH

I livet, liksom i teatern, tas det inte särskilt väl emot när du försöker agera som härskarna, mästarna eller hjältarna. Det blir alltför patetiskt då, eller hur? Men i drag är detta möjligt. Det är okej och det är så du kommer in under huden på karaktärerna.

I början av mitt arbete med drag var det som att jag – när jag satte på mig skägg och löskuk – avmaskerade de män jag har känt, fruktat, älskat, sett upp till och stundtals tyckt synd om. Jag agerade ut min fantasi om deras maskulinitet och vad den gör med dem. Det var lekfullt och enkelt – en lättnad för mig. Dock inte särskilt långvarig. För var jag än vände mig dök det upp fler problematiska företeelser och vissa av dem, som klass till exempel, tyckte jag var svåra att ta mig an med drag. Men genom arbetet med Squeer insåg jag att det som är fel kan visa sig vara helt rätt, för dragmetoden är faktiskt väldigt användbar för den här typen av tematik. Om än på ett ganska vrickat sätt.

Orsaken till det tror jag är att vi börjar vårt arbete med att betrakta våra egna fördomar och ta dem på allvar. Genom att lägga vår skam åt sidan och säga att det är okej att vara ett asshole så kan vi tillåta oss att släppa kontrollen, och därmed också våga riskera att känna oss dumma och kanske göra vad som redan har gjorts, säga vad som redan har sagts, upprepa klichéerna och de redan tusenfalt berättade historierna. Men också på så sätt ringa in vad som är ideologin bakom detta, kärnan i det som är så problematiskt.

Så det var det vi gjorde. En tyst överenskommelse om att hålla detta för oss själva medan vi försökte ta oss an klass med drag. Vilket var omöjligt. Vi stångade våra pannor blodiga i förhoppningen om att vi genom drag skulle uppleva förändring och förvirring. Vad var problemet? Något som kändes svårt att dekonstruera, något som krävde ståndpunkter och radikalitet. Jag är väldigt glad att vi kom till den punkten för det gjorde att jag frågar mig än mer; hur går vi från kritik till förändring?

Jag har ännu inte något svar men jag tror att det är en bra början att stänga dörren och våga ”talk dirty”. Så det vi säger är; klass existerar. Det är trivialt. Men jag tror att det är bra att börja här. Och sen?


---

FUL: Kan ni förklara och definiera hur ni använder er av begreppet klass?

När vi talat om klass har vi dels utgått från våra egna föreställningar och vad vi har för fantasier om klass men framförallt så har vi låtit oss inspireras av den franske sociologen Pierre Bourdieus teorier om klass och sociala positioner, som vi fann väldigt användbara i vårt gestaltningsarbete.

FUL: För oss framgår det inte någonstans i texten om ni själva är medelklass. Vi tolkar nämligen det ni gör som att ni inte stereotypiserar en erfarenhet ni har själva, och det ser vi som problematiskt. Det handlar inte om andras fördomar om er själva, utan om era egna gentemot andra. Och då undrar vi hur ni tänker kring det?

Det är väldigt intressant som ni skriver om våra egna bakgrunder. Det var något vi diskuterade mycket. Vi valde ju att grovt sett jobba utifrån våra föreställningar om ”arbetarklass”, ”medelklass” och ”överklass” (frågan är om dessa kategorier ens har fullständig relevans) och det blev genast tydligt att våra föreställningar om medelklassen var mer mångfacetterade och komplexa, vilket vi försökte kämpa emot genom stereotypisering, det kändes annars lätt att glida in i en naturalistisk gestaltning.

FUL: Vad åstadkommer ni genom att låta era fördomar flöda fritt i ett stängt rum? Vi tänker på det här med att stänga dörren och ”talk dirty” / prata fult. Vad menar ni händer då?

Med teaterarbete i allmänhet, och drag i synnerhet, tror vi att ett tryggt rum/grupp är viktigt för att inte behöva vara korrekt, för att kunna släppa sitt vardagliga framträdande. Jag har en stark tro på att alla behöver en sådan plats eller sådana situationer, där en kan censurera mindre – där en kan låta sina tankar ventileras fritt. Vi kände så otroligt mycket skam och tvivel på vår rätt att göra den här föreställningen, och då blev detta rum väldigt viktigt. Skam hanterar en som bekant bäst genom att prata om dess tema, då liksom luckras den upp, mer eller mindre. Det behövde vi göra i ett tryggt rum, och skam är ofta ganska ”dirty”. Den är inte vacker att se på. Vår önskan var att vår föreställning skulle vara ett sådant samtal, en sådan situation på scenen då vi ”talar om det”. Att en som publik skulle gå därifrån med en känsla av att kan vi prata så blir det bättre. Vi jobbar med humor, men till skillnad från många andra som skojat om klass på senaste tiden (Mia&Klara, Grotesco etc.) så ville vi dessutom gärna prata om våra ”sketcher” på scenen, parallellt.

FUL: När vi frågar om era fördomar pratar ni om skam. I det här trygga rummet ventilerar ni väl era fördomar? Om ja – är det då det ni skäms för?

Nej, vi skäms inte för vårt behov av ett rum för samtal. Men vi tror att skam är ett (icke-konstruktivt) sätt att hantera exempelvis ett maktövertag, som vi i fallet kring vår föreställning definitivt hade. Vi tycker oss behöva ett tryggt rum för att våga utforska känsliga ämnen. När vi är trygga kan vi prata om vår handfallenhet, om rasistiska släktingar, familjer som är ”okultiverade”, längtan efter ”det exotiska” och hur vi ser på ”de Andra” och främmande. Men det är såklart minst lika viktigt att ta sig utanför sin trygga sfär, vilket vi hoppas att vi gör med vår föreställning.



© 2010 Ful