ful_


BAKGRUNDSBILD
Ful order, bilaga
JOEL Works
Bilden är beskuren

TIGER-TAPE- 20011-08-18.MP3 - TIGER TAPE




Stolskrap. Ljudet av klinkande glas, något ställs hårt i ett bord. Småprat övergår i koncentrerad tystnad. Prassel.

AGNES: Hur ska jag svara på det här utan att säga frågan?

WÅGIS: Jag kan börja. Det ska vara fett liksom. Det ska kännas i ryggraden, eller i hela kroppen. Jag tycker att det ska vara, vad heter det, känslosamt och maffigt. Det ska liksom beröra känslomässigt på något vis, så att en blir lite uppslukad, lite gåshudsvarning. Det är det bästa... jag vet inte om jag ska utveckla.

EMILIA: Först tänkte jag såhär: lite proffsigare liksom, fast jag menar nog tightare. Att en känner att en utvecklas på något sätt.

WÅGIS: Här är min fråga, får jag se din?

EMILIA: ”Hur vill du att ditt trumspelande ska låta?” ”Hur vill du att en riktigt bra låt ska vara?” Agnes, Hur vill du att nya skivan ska låta?

AGNES: En vill ju alltid ha en utveckling, göra något lite annorlunda, lite bättre.

WÅGIS: Jag har lyssnat på alla skivor nu. Jag var tvungen att sitta själv i Umeå i fyra timmar, för det gick ingen bil… Det var skittråkigt. Då lyssnade jag på alla skivor i ordning och det är såhär: dåligt… bättre… bäst. Jag kör samma grej, det är bara som att jag lär mig att göra det finare. Alltså jag känner mig som en vedhuggare typ.

AGNES: Okej men tänk såhär: Varför tror du att folk alltid kommer fram till dig och säger att du är världens bästa trummis?

KRISTINA: Jag tänker att det inte bara handlar om tekniken och ljudet, även om det är jättebra så är du live, eller när vi repar, så bra på andra sätt också. Du går in för det.

AGNES: Plus att jag tänker att du har utvecklat en helt egen teknik, vilket jag tror på många sätt är bättre än att ha en helt från början skolad teknik, för det blir mer levande.

WÅGIS: Jag tänker att det också har med genren att göra. Det finns ju ingen annan genre än indie som är mer... som tillåter det att vara skevt och falskt och otight. För att det låter bra, för att det kan svänga som fan. I det bandet som jag spelade i på gymnasiet, som var såna perfekta esteter, fanns det inget utrymme för fel. Det fanns inget utrymme för skevhet i den dynamiken.

AGNES: Vi strävar ju inte efter att spela otight. Tvärtom. Men om det nu skulle hända, det gör det ju ibland, då är både vi och puliken väldigt tillåtande.

EMILIA: Känslan står alltid över det perfekta resultatet. Så det är väl därför vi vill spela in så som vi gör också, alltså så mycket som möjligt live i studion. Att vi mickar upp allting och att alla kör samtidigt, för att det blir mer dynamiskt.

AGNES: Jag tycker att det är kul att jätspela in i repan också för att det blir en sån DIY-känsla på det. Sånt tycker jag är roligt. Så det handlar inte bara om att tillåta skevhet för skapandeprocessens skull, utan det handlar också om resultatet. Men jag vill i alla fall ta det ett steg vidare från det vi gjort hittills, jag vill göra något extra, något på ett annat sätt.

EMILIA: En vill väl också göra instrumenten rättvisa, om vi utvecklas musikaliskt så kanske en inte vill spela in trummorna med tre mickar liksom. Det blir ju inte schysst mot ditt trummspelande Wågis, om jag håller i baskaggemicken och ligger inne i trumman.

AGNES: Jag tror att om en är skicklig på ett instrument så hörs det oavsett. Om en har spelat in det dåligt hörs det ändå. Jag tror att det bara har varit en naturlig gång bort från det för oss. Anledningen till att det lät mer skevt i början är för att vi var mer skeva. Ju mer ihopspelade vi blir desto mindre skevt blir det. En kan inte låtsas spela skevt eller otight.

KRISTINA: Handlar det inte om att ljudbilden succesivt har förändras, men att mest du Agnes tror jag, har blivit mycket petigare med hur du vill att det ska låta?

AGNES: Självklart har jag en vision om hur det ska låta. Jag vill inte att det ska vara en DIY-känsla nu. Jag tror det var mer så när jag var ung. Ha ha. Nej men förut var det mer så, då ville jag verkligen att det skulle låta som att vi spelat in på en bandspelare, alltså lite sådär charmigt, skevt. Då tyckte jag det var eftersträvansvärt. Jag har gått ifrån det lite, men jag tycker fortfarande om DIY-grejen för att det känns lite mer levande. Det ska höras att en har spelat instrumenten, det ska inte vara någon slags slät matta av perfektionism.

Ett metalliskt klirrande, kapsylpys.

EMILIA: Tidigare har jag alltid tänkt att jag kanske inte skulle vilja spela med något annat band än Tiger Tape. Alltså att jag liksom inte vill hålla på med musik i största allmänhet bara.

WÅGIS: Är det för att det är så känslomässigt förankrat i dig att spela med oss? Att du tror att du inte skulle få vara som du är i ett annat band?

EMILIA: Det är väl egentligen också den här uppfattningen jag har om att jag inte är liksom musiker.

AGNES: Men det är du ju.Varför skulle du kunna göra saker i det här bandet som du inte kan göra i ett annat band?

EMILIA: Kanske för att när jag började spela i det här bandet så kunde jag inte spela någonting!

AGNES: Du har utvecklats. Du har gått i en slags skola i fem år nu.

EMILIA: Ja precis, och därför tänker jag att det inte skulle funka i en annan kontext.

WÅGIS: Tiger Tape Academy.

KRISTINA: Men vadå, du tänker att vi lever så pass mycket i symbios att det inte skulle gå att bryta den?

EMILIA: Ja, men ungefär.

WÅGIS: Vi borde göra en Tiger Tape Aacademy- t-shirt, som vi bara har på oss när vi repar.

AGNES: Fast jag förstår vad du menar. Jag har också känt att jag inte vill spela i vilket band som helst bara för att spela. Och jag skulle kunna spela själv också, men jag tror att för min del skulle det kännas väldigt tomt.

KRISTINA: Du skriver ju låtar men för mig som inte gör det blir det… om jag inte har ett band så känner jag att jag inte får en möjlighet att skapa heller, då blir det ingenting.

WÅGIS: Det kan jag känna med det här bandet också, att i och med att jag spelar med er så har min egen låtproduktion totalt stannat av.

EMILIA: För att du inte har det behovet?

WÅGIS: Nej alltså det känns jättekonstigt

AGNES: Men varför tror du att det är så då?

WÅGIS: Jag vet inte… du slår alltid huvudet på spiken tre gånger om så jag behöver inte komma hem och sjunga om saker, du sköter det åt mig.

EMILIA: Ja men så känner jag också lite.

WÅGIS: Jag kan sitta bakom trumsetet och få tårar i ögonen.

EMILIA: Jag kan tänka ibland att det är jag som har skrivit det.

AGNES: Fint, jag försöker vara allmängiltig! Ha ha.

WÅGIS: Fast jag tycker att det är jobbigt också. Lite såhär att du faktiskt har tagit det ifrån mig på nåt sätt. Det låter jättedramatiskt, det är det inte, men om jag sätter mig ner med en gitarr och så… det kommer liksom ingenting.

AGNES: Just i det här bandet är det någon slags regel, att jag skriver alla låtar. Men om du till exempel hade andra personer som du spelade med också, där du var den som skrev låtarna, då skulle du ha en plattform där dina låtar blev förverkligade. Du kanske känner att du inte skriver för att vi ändå inte kommer att spela låten i bandet?

EMILIA: Ja en vet liksom inte varför en ska göra det riktigt.

AGNES: Jag har skrivit låtar själv innan och så… men det är alltid roligare ifall det blir någonting av dem. Det har ju du Wågis gjort innan.

WÅGIS: Mm, ett halvhjärtat försök för fem år sen… som resulterade i en spelning på min 25-årsfest. Det var en jätterolig spelning.

AGNES: Jag önskar att jag hade varit där!

WÅGIS: Du var på bröllop.

EMILIA: Jag var där. Det var fint!

Skratt följs av ett klonkande ljud, kolsyrefräs och kluckande vätska. Någon suckar.

KRISTINA: Jag tycker att det är väldigt svårt att föreställa sig folk sitta och lyssna på vår musik.

AGNES: Ja vilka är de? Nördiga män i 25-årsåldern. Tror jag lyssnar på Tiger Tape. Eller, de som kommer fram efter spelningar är män i 25-30-årsåldern.

EMILIA: De är de som skriver om oss också.

AGNES: Men det finns andra också, till exempel tänker jag på en person som kom fram efter en spelning och var jättekänslosam och bara ”jag älskar er musik och era texter och de har hjälpt mig så himla mycket.” Att det var något som verkligen hade hjälpt henom i en sorts personlig utveckling. Jag tolkade det som att den här personen själv var ganska queer och nog hade tagit till sig texterna... förstod sammanhanget på ett annat vis än de där 25-åriga killarna. Eller, det är så svårt att kategorisera folk, men jag tror att hen kanske hade förstått dem på ett annat sätt, och det var väligt fint. Jag hoppas att det är fler som lyssnar så på oss, för då känns det verkligen som att de har tagit till sig musiken.

EMILIA: Jag tänker att det handlar om representation också, både i texterna och vilka vi är som står på scen. Även om det är något vi själva reflekterar väldigt lite över egentligen.

AGNES: Fast det tänker jag nog på ändå, en del. Att en förväntas sjunga om vissa grejer om en har ett visst kön. Se ut på eller vara på ett visst sätt. Bryter en mot det så är det konstigt. Fast väldigt skönt för många. Det är ju inget jag tänker på hela tiden. Det ligger ju som i bakgrunden. Eller i grunden egentligen, till musiken.

En dörr öppnas och stängs långt borta. Samtalet tystnar. Klackar ekar först närmre, sedan bortåt igen.

AGNES: Jaja men… musiken ger nog i alla fall mig ett lugn och en flykt och ett engagemang. Det är nånting jag brinner för, nånting som får mig exalterad och glad och närvarande, nånting som jag strävar efter i andra sammanhang också men inte riktigt lyckas med alltid. I musiken lyckas jag alltid. Det är en sån befrielse.

EMILIA: Jag pratade med en kompis om det en gång när bandet hade bråkat, då sa hen: ”Men vad skulle hända om du inte spelade med bandet?” Då sa jag bara att det skulle vara ”tomt” typ. Men varför skulle det bli så himla tomt? Det är ju allt det där som du säger.

WÅGIS: För mig är det väldigt tydligt. Om jag inte hade haft bandet så skulle jag inte ha varit kvar i Stockholm. Det hade inte funnits... det hade varit oändligt mycket tommare. Livet. Ju. Då hade jag hellre dragit ut på sjön.

EMILIA: Vi har ju tvingat dig att komma tillbaka. Så fort du har börjat prata om att gå på båten så har alla börjat hyperventilera och bara ”nej nej nej”.

WÅGIS: Det är inte som att jag går härifrån med svaret på livets alla frågor men det ger mig mod och styrka att gå härifrån och möta idioter på stan efter att ha spelat med er. Det är inte bara musiken, det är allt vi har gemensamt och hur jag får vara när jag repar. Det är bara för era ögon som jag kan bete mig som jag gör då. Och ändå, från början var min och Agnes relation liksom bara musiken. Vi hängde inte privat även om det var fint och så när vi sågs. Men just i repan var det som en enda stor sommardag, motorväg rakt fram.

EMILIA: Ni har som en kärleksrelation.

WÅGIS: Den musikaliska alliansen som vi kallar den. Det är först nu på senare tid som vi lärt känna varandra på ett personligt plan. Från början var det som att ”jaha... hur är läget... eh... hrm... god mat det här.” Och sen bara ”EN TVÅ TRE FYR!” så funkade det asbra.



© 2010 Ful