ful_


BAKGRUNDSBILD
Ful order, bilaga
JOEL Works
Bilden är beskuren

FUL SPACE: EN UPPGÖRELSE - MARIANA ALVES

Snart, men först måste jag såga av dig benen så du inte längre kan röra dig fritt som du själv behagar. Vitt, ljust, blankt, rakt, vitt, ljust, blankt, rakt. Jag tänker inte låta dig komma undan den här gången.

Jag är arg.

Det började i förhoppningen om att förstå hur din vithet skulle färga mig inifrån, bleka mina hårsäckar, min hud och mina ögon. Så därför umgicks jag med dig, jämt. Bara med dig och dina vänner. Jag gjorde allt för att efterlikna dig för du sa att det var det enda som fattades mig. Inte med ord men med kropp. Du – blonda, blanka som vägrade kännas vid kropp, min kropp. Trots det var du min idol.

Därför är jag arg. På dig, men också på mig själv som lät mig luras av dig, som försvarade dig inför alla som var som jag. Som trodde du menade väl fastän du hela tiden visste att jag aldrig kunde bli till vinnare. I alla fall inte på dina villkor. För det var aldrig möjligt för mig att bli som du och det visste du hela tiden. Det var aldrig nog, hur hårt jag än ansträngde mig. Men du fortsatte att låtsas även när jag kom på dig.

Du intar många skepnader. Det vita arket, det vita podiet, det vita utställningsrummet, den vita marmorstatyn, den vita lögnen. Du har många skepnader. Du har också många vänner som stöttar dig, som hjälper dig att argumentera för din självklara plats, allt det utrymme du tar. Som ni tar. Som ni tar från oss.

Förkroppsligad i just ett bord, föddes du under en modernistisk ritual bland linjaler, pekpinnar, koner och cylindrar. Du blev till med intentionen att verka osynlig.

Jag tog till våld. Jag såg ingen annan utväg. Det var då jag såg dig för den du är. För bakom din fasad, bakom din blänkande vita yta består du av luft som tillsammans med några torkade kvistar är hårt sammanpressade med lim bara så pass att du ska hålla ihop precis så länge så att jag ska glömma hur du kom hit.

Så mycket du anstränger dig för att inte förknippas med dina andetag. Inga ärr, inga sargade fogar, inga tummade avtryck, inga tecken på att du påverkas av andra. Du säger att form går före färg men har i realiteten aldrig valt en annan färg än vit att förkroppsliga det du kallar skönhet.

Jag glömmer inte längre.

Jag fick aldrig tillfälle att säga emot dig för då blev jag känslig och hysterisk. Jag var färgstark sa du. Jag var för mycket. Men du förklarade aldrig var din gräns gick. Du upprepade bara att du var naturlig och neutral. Upprepning. Nu vet jag bättre.

Nu kräver jag att du ställs till svars för alla de konsekvenser som dina manipulerande gester har tvingat mig till. Hur dina vinklar har trängt in i mitt medvetande, hur din vithet tagit plats i min kropp och klätt mina tankar och i smyg regisserat mitt självförakt.

Alla förhåller sig till dig, inkluderar dig per automatik.

Du har definierat mig som allt det avskyvärda. Jag är det smutsiga, jag är det fula, jag är kropp som du inte vill vara. Egentligen är allt det jag representerar i dina ögon en del av dig, jag är din odisciplinerade sida som du inte vill kännas vid, som du skyr. Vi – det murriga, det brokiga, det så kallat överdekorerade, det färgade, de färgade. Vi färgade. Ni ofärgade, neutrala? Din anspråkslösa fasad har gjort dig stark och maktfullkomlig. Du har hävdat din plats som neutral och det är därför du är svår att komma åt. Du har gjort dig känd på min bekostnad och därför tvingar jag dig att nu lyda under mig.

Du är inte osynlig. Du har aldrig varit osynlig. Du vet det. Det är du som är för mycket, inte jag. Självinsikt tack!!

Därför är det jag som nu regisserar dina rörelser. Jag klibbar mig fast, virar mig runt dig och tvingar dig in i positioner du aldrig själv valt. Jag påminner dig om att du är kropp precis som jag.


Ful Space: är Fuls rumsliga koncept och formges av Mariana Alves och Hanne Lindberg



© 2010 Ful