ful_


BAKGRUNDSBILD
Ful order, bilaga
JOEL Works
Bilden är beskuren

UR ARKIVET

Tänk en karta. Milsvidder av landskap som spänner sig över kroppen. Tänk en bergskedja, frostsprängda sprickor, skåror, en ås som stupar ner i havet. Tänk en liten, liten mask under huden, minnet av en eruption.

7.
Jag tar trappan till övervåningen i stora kliv och när jag når trappavsatsen är det för sent att sluta springa. Hjärtat rusar, jag fortsätter in i mitt rum men ytan tar slut. Jag måste sparka smalbenet det hårdaste jag vågar in i sänggaveln för att det ska gå över.

8.
Viskningarna har slutat bry sig om att vara tysta. Jag har slutat låtsas läsa min bok. Orden täcker mig som ett tunt lager smuts så jävla äcklig och läraren krymper hora bakom katedern har ju samma tröja jämt.

9.
Jag kliver på vid skolans busshållplats. Jag är 13 år och mittgången känns som gatulopp. Jag går mitt allra bästa, som vore jag normal, som skulle jag bara gå på bussen som en helt vanlig person, inget konstigt med det, här går jag. Som spottades inget snus på mig.

Är det meningen att det här tunna ska skydda mig?

12.
På fredagskvällen hyr mamma och pappa film. Jag sitter i fåtöljen med blicken hängandes i luften och går långsamt igenom mitt liv. I mig känner jag vulkanen.

13.
Sen sa mamma i all välmening: Du kanske inte skulle berätta för någon att du är… sån. Face it, folk är som dom är. Men du skulle typ gå fram till ett gäng nazister och bara "kolla på mig jag är flata" du är så jävla dum ibland. Och då är det inte så konstigt att du blir mobbad, det måste du faktiskt fatta. Om du ska hålla på så.

Vad har du gjort på armen? Om somrarna skyllde jag på sjötulpaner om vintern på julstjärnor.

15.
Jag ligger i sängen och kan inte få ordning på min andning. Mamma skriker JAG KAN INTE VÄNTA TILLS DU FYLLER ARTON SÅ DU KAN FLYTTA SÅ JAG SLIPPER SE DIG och pappa gömmer sig och dörren smäller igen. Jag samlar metodiskt alla mina känslor tills det är som ett stilla vatten. Den ytan ska jag förstöra.

Pappa undrar vad jag har där i handen, vad jag gömmer under täcket, inget säger jag.

19.
I skolan ska vi träna på att debattera på SO-timmen. Ämnet läraren valt är homosexuellas rätt att adoptera. Vi är inte så bra på att debattera. Vi har svårt att hålla oss till sakfrågan.

20.
Jag går i korridoren och viker ihop blicken. Hjärtat bankar i kinderna.

21.
När mamma och pappa gått och lagt sig sitter jag på toalettlocket och samlar dagens dåligheter. Jag håvar in kaosen som små får och koncentrerar dem till en punkt djupt inne i mig. Tårarna hänger i ögongiporna. Jag tänker ett två tre på det fjärde ska det ske på det femte gäller det på det sjätte smäller det.

Det kommer att synas för alltid, tänk på det, sa den enda som någonsin konfronterade mig, som om jag övervägde att skaffa en tatuering. Till och med på anställningsintervjuer. Det kan få konsekvenser som du inte kan ana nu. Att jag inte tänkte på det! På min anställbarhet. Istället tänkte jag på hur jag i framtiden skulle stryka över dessa minnesmärken, dessa hårda linjer av nyhud och tänka då. Och då. Och då. Och då. Ärren är mina mausoleer.

28.
Sofia har fest och dit kommer folk från andra kommuner och dom lyssnar på Kent och Broder Daniel och har medicinlistor och en politisk medvetenhet och litterär kompetens. Dom pratar med mig. Vi har handlingen gemensamt. Jag ser att de begår den. När vodkan stiger mig åt huvudet och rummet vrider sig runt sin axel känns det som en bra idé. Som att det skulle föra mig närmre.

29.
Det finns ingen gemenskap i den här handlingen. Den är världens ensammaste.

30.
Stackare, sa mormor, som är hemma och läser på en lördagskväll.

På kvittot från biblioteket står Maria Hede, Anna Jörgensdotter och Berny Pålsson. Jag undrar om det står en agiterad folkmassa bakom mig men vågar inte vända mig om. Jag undrar om de har någon att erbjuda.

35.
Jag ligger i sängen och kommer inte ihåg hur en andas. Min hud är ett slagfält.

Jag går in på Altavista och skriver ”skära sig” och det står att jag drabbas av något som kallas ”fritt flytande ångest” men det känns inte övertygande. Jag är en lyckligt lottad tonåring med gott självförtroende mycket humor och fina förutsättningar som ingen ångest flyter fritt i. Men under huden, lagrat i fettet, ligger små små kapslar med hög densitet. Och där.

41.
Jag går till en fritidsgård och där är det ett indieband som spelar och jag hånglar med killen med gitarr. Men jag kan ju också spela gitarr?

42.
Jag vill klippa mig som Kitte i The April Tears. Jag vill ha samma jeans som Martin i The Ark jag vill se lika bra ut i kajal som Brian Molko jag vill ha samma tjej som.

43.
Jag drömde att jag gick till en klinik för konsultation inför ett könsbyte men så kastade dom upp mig direkt på operationsbordet utan att ge mig betänketid och när jag vaknade från operationen var jag en liten orange katt! berättar jag vid frukostbordet och mamma blir tyst och kastar sin macka och går till jobbet.

Jag har… bränt mig på ugnen? Mina bortförklaringar är löjliga och de blandar sig med ett leende. Det är det värsta av allt. ”Sluta vara stolt!” skäms jag tyst för mig själv.

44.
Jag försöker bli ihop med tjejer men alla lesbiska i min ålder verkar lida av självskadebeteende.

45.
Jag följer med fel män hem.

46.
Sen läser jag för mycket Per Hagman. En av hens många bräckliga karaktärer tänkte en gång den bräckliga (tvångs)tanken att huden inte kan räcka till att täcka hela kroppen och att den därför alltid är tvungen att ha sår någonstans. Per Hagmans karaktär biter på sina nagelband men jag, jag går stenhårt in för att a l d r i g f u l l s t ä n d i g t l ä k a mellan gångerna. Jag lyckas i över ett år. Idag tycker jag att det är synd att jag inte kan åka hem till Per Hagman och visa upp dom ärren som en anklagelse, för då skulle hen väl bara bli kåt.

47.
Jag är en meteorit på kollisionskurs med jorden.

Flera år senare ligger jag i sängen och min partner drar med fingrarna över min hud, följer fingret med blicken. Jag följer blicken och blir rädd för vad jag ser i den. Vad har det här med kärlek att göra?

55.
En helt vanlig helgkväll, kanske är det fyllan och trängseln och stroboskopljuset som förlamar mig. Inom mig har det fastnat ett högt skrik. Jag springer hem över Liljeholmsbron.

56.
Sen blev jag full.

57.
Sen blev jag full.

58.
Sen blev jag full och knullade med nån.

Nyskuren! Det låter som ett ugnsvarmt bröd med smör som smälter och en picknickkorg av flätad rotting.

64.
Sen ville jag inte alls knulla med nån men fattade i fyllan att sa jag nej blev det våldtäkt.

Jag djupandas och räknar till tio jag gör det omöjligt att gå runt med färska snitt. Jag går till simhallen en gång i veckan jag slutar raka ben och armhålor. Jag skär min sallad med smörkniv och tar jobb som handledsmodell. Jag börjar släppa ut skriket och ringa upp mina vänner och säga nu. Nu ska jag nog inte vara själv.

68.
Jag glömmer bort alla mina knep.

69.
Det är ilskan. Den vrider upp något inom mig. Jag darrar på handen. Jag går in på

toaletten.

Sluta upp med de där dumheterna. Nu.

76.
Jag letar svar på genusvetenskapen men drabbas bara av bildningskomplex. Borde jag veta det där? Varför har ingen gett mig en solid allmänbildning?

77.
Jag blir kär men hen släpper min hand på publika platser.

78.
Jag blir kär men hen kan inte komma ut för sina föräldrar.

79.
Jag blir kär men hen kan inte röra mina bröst.

80.
Sorgen i att sitta här igen, med svettiga händer och den feministiska, brännande skammen. Jag borde spara min tid och ilska och energi till barrikaderna. Men om det är jag som är barrikaden.

Tycker du att min hud är obehaglig att ta på? Är det obehagligt att jag haft ett liv innan dig? Undrar du om de är okej att benämna? Undrar du hur det känns att skära sig? Undrar vilket verktyg jag använder? Undrar du om ärren också är mentala? Eller om jag placerat dem i huden som en gömma? Vad signalerar min hud för dig? Verkar jag sårbar? Stark? Undrar du om jag är stolt eller skäms eller mitt emellan? Undrar du om jag sökt hjälp, om jag fått den, om det verkligen är så farligt? Undrar du om det är som alkoholism eller drogberoende? Undrar du om jag fortfarande gör det? Nej alltså jag har slutat.

90.
Plötsligt blir allt omöjligt igen och det hjälper inte att jag är vuxen nu. Jag lägger mig ner på barren och vägrar resa mig. Det mörknar och ljusnar och mörknar och ljusnar.

Jag försöker tänka på det som historia, dra lärdom, se det som snedsteg eller flickstreck. Ibland tänker jag att värre kunde det vara eller värre än såhär blir det inte. Jag försöker tänka nu är det slut, men ibland finns bara

100.
Sorgen i att sitta här igen.


HELENA LINDBLOM är en del av Ful.



© 2010 Ful