ful_


BAKGRUNDSBILD
Ful order, bilaga
JOEL Works
Bilden är beskuren

TANKAR OM ÄTANDE ELLER DET VITA KNOTTRET

Det i texten insprängda hörspelet Fantasia [1] är skrivet för tre röster varav A och B är berättsarjagets inre dialog. Berättarjaget, som är rösten som talar i gemener, är utsnitt ur författaren till den här textens ständigt pågående inre monologer och/eller frikopplanden av olika jag. Som är brottstycken om brott som begå(tt)s och brottande med begär.

REFERENS

”Om sexualiteten […] är annanhetens mest framträdande markör, en markör som organiskt representerar rasskillnad, då bör vi inte bli förvånade över att både kolonisatörer och koloniserade uttryckte sina tvister – och sårbarheter – i termer av sexualitet.” [2]

FANTASIA

A: Tycker du om att äta?
B: Ibland.
A: Vilken är din favoritmat?
B: Gåshud.

/inget svar, paus, tystnad, luft, tom blick/

B: Alltså knottrorna på huden.
A: Varför det?
B: Dom smakar kiwi. Och jag kan inte äta kiwi.
A: Är du allergisk?
B: Ja, jag är allergisk mot kiwi.
A: Så … Om jag pressade in en kiwi i din mun med min kuk skulle du få en allergisk reaktion?
B: Ja, det skulle jag.

– Jag har länge inte vetat hur jag ska börja den här texten. Eller hur den ska skrivas. Det kom sig att jag ville undersöka och säga något om mat. Texten blev till ljud (röster) som kom att handla om ätande. När verket var klart och hade uppförts tystnade inte rösterna. Jag skrev vidare och landade i en textvärld som handlar om kolonialismen som ett ätande och som är en undersökning av en av förtryckets starkaste mekanismer – skillnadstänkande, och framför allt producerandet av skillnad samt skapandet av den andra, och de funktioner som den andra tilldelas av den första. För det är det som så mycket handlar om. Det koloniala tänkandet tar inte slut. Det måste hela tiden ätas för det tycks som om hungern aldrig stillas. Samtidigt som den första (förtryckaren) ständigt tar sig rätten att äta sig proppmätt. Men vi vet ju också att en magsäck är som hud – t ä n j b a r. Eller hur?

En av de tänkare som jag ofta återkommer till och hämtar kraft hos är Monique Wittig [3] som benhårt kämpade för ett liv och samhälle fritt från kön. Hen skriver att för att få slut på förtryck, för att överhuvudtaget kunna existera som fria människor i den här världen måste vi förgöra kön (kvinna/man) som (sociologisk) verklighet och politiska och ekonomiska kategorier. När väl kategorin, och samhällsklassen ”man” (som Wittig gärna skriver) försvinner, försvinner också kategorin och klassen ”kvinna”. För det finns inga slavar utan herrar. [4]

Det finns inte heller en vit överhöghet utan att en icke-vit undergivenhet tvingas fram och upprätthålls av den vita överhögheten. Den första kan inte behålla sina privilegier om den inte ständigt skapar den andra och förser denna andra med särskiljande annanhet. Precis som att kön, tvåkönsmodellen och könsmaktsordningen tas som något naturgivet, tas också ras som något som tillhör en naturlig ordning. Hudfärg bestämmer ens plats och värde i världen. Fortfarande.

”Everybody tries to show the other as different. But not everybody succeeds in doing so. One has to be socially dominant to succeed in it”. [5]



FANTASIA

jag ser ofta modebilder på kukar som knullar meloner

många människor finner frukt sexigt –
ät min persika
drick min saft
ge mig din smak av

många människor finner sex fascinerande
många människor tycker att porr är snyggt

många modebilder är bilder av vita nakna flickor

med glänsande hud, som våt /tänker/ sprayad med olja antagligen
tunna armar
halvöppna munnar
vita -inte munnarna, de är blekrosa glossiga
den glänsande huden

är

vit

och för det mesta knottrig

g-å-s-h-u-d

flickor med gåshud flickor. med. gåshud

gåshud på en flickas kropp är där för att ätas slickas

B: Din blick slukar det där. Du slukar det där med din blick.
A: Du har inte fått någon fråga.

jag äter flickor, jag gör det hela tiden gör inte du det?

A: Jag ska lära dig om hunger.



– Kanske kommer du att känna igen en massa av det jag pratar om här men jag tänker att det får vara så, för detta tål att upprepas. Påminnas om. Jag sträcker mig efter nästa bok i högarna på mitt skrivbord, nästa inspiratör som är bell hooks [6]. Hos henom läser jag om filosofen Michel Foucaults svårighet att uppleva njutning och samtidigt hens dröm om att ”kunna få dö av något slags överdos av njutning”. Den absoluta njutningen är för Foucault länkad till döden; ”[…] det slags njutning som jag skulle anse som sann njutning måste bli så djup, så intensiv, så överväldigande att jag inte skulle kunna överleva den. Jag skulle helt enkelt dö.” [7]

bell hooks applicerar denna insikt på västerländsk samtidskultur som hen anser vara präglad av ”anhedoni, dvs. oförmågan att känna njutning”. Hen resonerar vidare att det ständiga bombardemang av sinnliga intryck som den nutida människan utsätts för genom populärkultur och reklam gör att hen upplever en känslomässig likgiltighet. Den så ofta i konst skildrade apatin och tristessen. För att överhuvudtaget kunna uppleva djupa känslor tror bell hooks att det kan vara nödvändigt att leva utsatt och uppsöka det som uppfattas som farligt, nämligen döden. Eller – som bell hooks skriver – ”den andra”, den som avviker från (vithets)normen, den som står för något annat än det du är bekant med. Den andra genom vilken det primära (vita) subjektet kan utmana/utsätta sig själv och uppleva något som berikar hens självutveckling, gör henom till en klokare och rentav förändrad person.

”Fastän han uttalar sig utifrån personlig erfarenhet, lyckas Foucault göra sig till talesman för ett dilemma upplevt av många människor i Västerlandet. Just precis denna längtan efter den sublima njutningen har varit orsaken till att vita i Västerlandet bibehållit en romantisk fantasibild av det ”primitiva”, vilket i sin tur lett till det ständiga sökandet efter ett verkligt primitivt paradis, vare sig denna plats är ett land eller en kropp, en mörk kontinent eller mörk hud uppfattade som det ideala förverkligandet av en sådan möjlighet”, skriver bell hooks.

I essän Att bli främlingen, att bli den infödde tar Sara Ahmed [8] bell hooks analys vidare. Ahmeds text rör sig i globala och konsumistiska rum där bildligt och bokstavligt ätande utspelar sig, och där ras och skillnadstänkande ständigt görs genom den andra, den icke-västerländska; ”Produktionen av främlingen som en varufetisch genom representationer av skillnad är en del av konsumentkulturen. Skillnader definieras i termer av kultur, och kulturen är – precis som i de officiella mångkulturalistiska diskurserna – begränsad till det privata och till den uttrycksfulla domänen ’stil’.” [9]

Konsekvensen av att reducera funktionen skillnad till en fråga om stil blir en förskjutning från biologisk rasism till kulturell rasism. I denna förskjutning, skriver Ahmed, uppenbarar sig möjligheten att i dagens konsumtion binda samman sådant som historiskt sett varit oförenligt.

Ahmed synliggör hur det västerländska subjektet/konsumenten tar sig för av den andra genom att närma sig, eller införliva skillnaden mellan sig själv och den andra. Genom att konsumera själva skillnaden och de (lagom eller tillräckligt främmande) egenskaper och stilar som den andra besitter skaffar sig den första en extra spänning i sitt eget liv. Det är i denna skillnadsideologi som konsumtion uppstår. Det svarta görs åtråvärt och tillgängligt för det vita på det vitas villkor. En hårprodukt med kameliaextrakt kan hjälpa dig att få lika fantastiskt hår som invånarna i Oshima, som är ”kända just för sitt fantastiska hår”. Genom att närma sig främlingen och bli som henom lyckas det vita subjektet omvända främlingens skillnad till att bli sin skillnad. Och här menar Ahmed alltså att ”[…] skillnad är en stil som kan konsumeras […]. Dessa kroppar framträder som främlingar […] för att konsumenten ska kunna anamma deras skillnad, det vill säga anamma deras stil.” [10] Detta är en ”skillnadens exotisering som stil”. [11]

Men det är inte bara åtråvärda och exotiska egenskaper och stilar som det vita subjektet har möjligheten att skaffa sig (märk väl att den andra inte erhåller samma möjlighet utan hålls fast i ett ständigt ”varande” – hen är annorlunda – samtidigt som den första åtnjuter ett frigörande i ”blivandet” – hen får lov att bli annorlunda). Genom att bli som den andra kan det vita subjektet också befria sig från ansvar för ett våldsamt förgånget och maskera sin egen delaktighet i en rasistisk världsordning. Den vita konsumenten utövar en skillnadsideologi som ett hjälpmedel för att nå nya insikter. Hen äter skillnaden – det den andra lovar – för att nå det hen själv saknar, men hela tiden utan att förlora varken makt eller handlingsutrymme (”aktörskap”).

KLIPP TILL MINNESBILD

”I porrfilmerna såg jag för första gången svarta kvinnors musar. Vilken grej! Eftersom de har så mörk hud sprakar de inre musfärgerna mycket mer när de särar på benen än på vita kvinnor. På dem är färgkontrasten inte tillräckligt stark. Det har något med komplementfärger att göra, tror jag. Musrosaskärt till ljusrosa hudfärg ser mycket tristare ut än musrosaskärt till mörkbrun hudfärg. Till mörkbrunt verkar nämligen det musrosaskära som mörklilablårött. Svullet och pulserande.
Jag säger ju det. Komplementfärger. Brun hudfärg ger musrosaskärt en komplimang.” [12]

Hur jag våren 2009 slukade, gillade och ogillade boken Våtmarker i vilken berättarjaget Helen delar med sig av sina (vita) insikter och åsikter. Hen är besatt av musstudier och för att kunna utforska och riktigt frossa i, äta av svarta kvinnors fittor krävs det att hen går till prostituerade: ”I min övriga omgivning, det vill säga i skolan eller i grannskapet, finns det inga svarta kvinnliga varelser som jag skulle inleda något med. Prostitution är alltså den enda lösningen för mig. Det känner säkert många män till, detta problem.” [13]

Helen tänder på bilden av sig själv som ”torskinna” och för 50 euro tillskansar hen sig stor mus- och sexkunskap av de svarta kvinnorna. Ett vetande som hen tar med sig in i sitt övriga heterosexuella liv, det som inte äger rum på bordeller. Den här romanen visar på ett väldigt tydligt och obehagligt sätt hur rasskillnad accentueras med hjälp av sexualitet. Den vita författaren gestaltar annangörande och vitas rätt till vit överhöghet – rasism – utan att någon läsare eller recensent reagerar. För just det rasistiska motivet i Våtmarker var det ingen som talade om när den var på allas läppar ett par veckor våren 2009. Det är accepterat att det är den vita hungern som ska mättas.



FANTASIA

Kyssa v.
1. Glupskt ätande.
2. Slukande, som om girigt bitande

ätande

ätande lystet intagande att inmundiga

A: Tar du den i munnen?
B: Ibland.

åh, hur jag undrar hur ditt kött smakar!

åh, hur jag vill bända upp dig! vad kommer din insida säga mig?

den sista njutningen

inte med min blick den här gången
åh nej
inte med min blick bara vi var hungriga innan vi föddes



KLIPP TILL MINNESBILD

”De som kommer utifrån kan ju vara jästen i degen så att säga, och öppna upp för oss att se den struktur som vi har byggt upp här. De får oss att få syn på de normer som vi har skapat eftersom de inte förstår dem. Så kan vårt förändringsarbete börja, genom att bredda rekryteringen.”

Ungefär så säger en deltagare i ett panelsamtal på ett seminarium om musik och genus på Högskolan för scen och musik på Göteborgs universitet i maj 2012. Jag sitter i publiken. Alla i rummet, som är skolans stora konsertsal, är vita. Jag också. Alla tecknade figurer som förekommer i de lekfulla men ”politiska” illustrationerna till den bok som släpps i samband med seminariet är vita. I bokens 30 fotografier på personer som antingen musicerar, utbildar, workshoppar eller deltar i intervjusammanhang är alla vita utom en.

Vithetshavet. Där är det. Där är havet. Det är inte som på Louvren. Eller jo, det är nog ganska mycket som på Louvren. [14]

Jag simmar i det.

– Å ena sidan.

Å andra sidan.

Annanheten som det du skyr just för att det är dig obekant. Hur normen definierar sig själv utifrån det den inte är. Annanheten som i skillnadstänkandet som värderar den första som bättre än den andra, den andra som konstigare än den första.

s-e-p-a-r-e-r-a-n-d-e

segregation

svart
vit

kvinna
man

rik
fattig

homo
hetero

I Heterosexualism och det koloniala/moderna könssystemet slår María Lugones [15] fast att eftersom det som anses vara det biologiska könet är socialt konstruerat (”De kosmetiska och innehållsmässiga korrigeringarna av biologin gör det tydligt att socialt kön föregår de biologiska egenskaperna och ger dem betydelse” [16]) så är sexuell dimorfism en uppfinning signerad vita kolonisatörer. Med sexuell dimorfism menas ett begär/en sexualitet vars fundament är könsskillnad och att könsolikheten av nödvändighet är det du begär hos den andra, vilket gör konstellationen kvinna-man obligatorisk. Det är en ”erotiserad könsskillnad” [17]. María Lugones förklarar det som ”den patriarkala och heterosexuella organiseringen av relationer”. Vad hen säger är att en binär och rigid könsskillnad instiftades i de koloniserade länderna för att skapa social kontroll och bibehålla vit, borgerlig, heterosexuell suveränitet. Kategorierna kvinna och man, tillika heterosexualitet naturaliserades och många icke-könsbaserade, icke-heterosexuella, matriarkala och icke-hierarkiska samhällen stöptes därmed brutalt om och tvingades in i en västerländsk kroppsordning.

”[…] sexualitet i sig blev ett kolonialt instrument och ett sätt att organisera relationerna inom produktionen, ägandeförhållandena, kos- mologierna och kunskapssätten.” [18]

I essän visar Lugones vidare hur ”heterosexualitet, kapitalism och rasklassificering alltid är relaterade till varandra”. Detta vet antagligen många redan men det behöver sägas igen.

Repetition.
Re-
Re-
Re-
Re-
Re-
Re-



FANTASIA

B: Du luktar precis som en älskare jag har haft!

slickar mig från nyckelbenet längs med halsen upp till bakom örat

A: Det är fikon. Och som… liksom lite molande i bakgrunden kan du ana en lätt, knappt märkbar doft av kokos. Men den är där. Kokosen.

tungan vilar där i skålen som blir
håligheten precis ovanför nyckelbenet
skålen där gropen
kan fyllas
fylls med din vätska det som du är inuti det som kommer ut ur dig
det slickar du i dig

Det sugandet den hungern
lapande liv
det är ett våld att födas



– Men.

Inbyggt i det heterosexuella maskineriet är väl snarare ett starkt likhetstänkande? ”Kaka söker maka”. Du söker den som liknar dig, den du kan spegla dig själv i, den som gör dig trygg. Om då myten/normen/berättelsen/matrisen om heterosexualiteten talar om för mig att den grundar sig på olikhetstänkande, så är ju det sett enbart utifrån faktorn kön och inte exempelvis ras och klass. Och kön i betydelsen att det bara finns de två könskategorierna kvinna och man, samt att dessa två skiljer sig åt biologiskt och socialt (sexuell dimorfism). För jag uppfattar det som att många vill ha det binära könsolikhetstänkandet för att det är något som måste till för att åtrå överhuvudtaget ska kunna blossa upp. Kvinnan och mannen som motsatser som dras till varandra och som kompletterar varandra kroppsligt i perfekt harmoni. Detta är en ”sanning” producerad av heteronormsivrare genom tiderna, som jag upplever är i allra högsta grad levande och faktisk i det att den görs till reell politik. Den är en subtil maktmekanism som knyts till sexualiteten och tvåsamheten och gör dessa båda till lämpliga instrument för upprätthållande av patriarkala och rasistiska statssystem. Lämpliga för att de nästan osynligt producerar annanhet, moral och (vit) renhet. Denna i så många människor indoktrinerade sanning är en föreställning om ”könens heteronormativa komplementaritet” som manifesteras i ”den konstruerade korrespondensen mellan könsorganen” [19]. Det är ett olikhetstänkande som genom att det präglar många människors sexpraktiker, begär och sätt att utöva kärlek upprätthåller den sexuella dimorfismen (oavsett deras sexuella riktningar).

Sexualiteten är alltså en spelplats för skillnadsgörande och skapande av hierarkiska och normerande (kropps)ordningar och begärsstrukturer. Här ritas gränslinjer upp mellan det rena och det smutsiga, hetero och homo, finsex och fulsex, tvåsamhet och flersamhet.

– Okej. Nu är det som att så fick jag det sagt. Men … Det maler på i mitt huvud. Det känns plötsligt som för snävt att slå fast att heteronormativiteten eller heterosexualiteten eller tvåkönsmodellen är uppfinningar signerade västerländska kolonisatörer. Jag vill öppna upp ytterligare ett fönster. Så … Jag skriver exakt det som jag nyss skrev här i raderna ovanför till Diana Mulinar [20] i i ett mejl, och frågar om hen vill prata med mig om detta. Det vill hen lyckligtvis och vi möts en kort stund på Skype.

INTERVJU

Malin Holgersson

Heteronormativiteten eller heterosexualiteten och tvåkönsmodellen; går det att slå fast att detta är uppfinningar signerade västerländska kolonisatörer?

Diana Mulinari
Både postkoloniala forskare med bakgrund i Afrika och dekoloniala [21] aktivister i Latinamerika hävdar att könshierarkisk komplementaritet är en västerländsk uppfinning. Men antagandet har blivit ifrågasatt av andra kritiska feministiska forskare. Det finns en spännande nigeriansk feministisk intellektuell som heter Oyeronke Oyewumi som hävdar att genus som analytiskt begrepp, men också som social kategori var den kategori som våldsamt tvingades igenom i Afrika genom kolonisation under koloniseringstiden. Hen hävdar att det tidigare var andra sociala relationer och anda sociala kategorier som var viktiga för hur samhället organiserades; ålder och släktskapsband som definierades utifrån andra egenskaper än kön. Och att kategorin kvinna var mycket mer separerad och autonom från biologin. Så hen hävdar två saker: genus var inte centralt för social organisation och kategorin kvinna hade mycket bredare tolkningsmöjligheter än den dåtida socialt västerländska. Så hen ifrågasätter den västerländska feminismens antagande om hur grundläggande genus är. I Latinamerika finns bland annat María Lugones, som har jobbat i det dekoloniala fältet, och kommit fram till att de former för förståelse för genusrelationer som fanns innan kolonisation saknade en hierarkisk och fixerad uppfattning om två kön. Som då kännetecknar det västerländska. En sak är att hävda och det tror jag vi har väldigt mycket material för: utan tvekan så är det så att kolonisationen som var inbyggd i den katolska kyrkan och kristendomen tvingade fram en annan genusregim som var våldsam, begränsande och byggd utifrån två binära positioner. Och denna genusregim försvagade kvinnors position överallt. Det vet vi. Och det handlar inte så mycket om den binära oppositionen, utan om att kolonialismen försvagade kvinnors autonomi vad gäller ekonomiska rättigheter också. Det finns massor med empiriska bevis för att kristendom förbjöd ritualer till exempel. I Latinamerika straffades samkönade praktiker extremt våldsamt av den katolska kyrkan. Så vad vi vet är att den pluralitet i vilken kanske genusrelationer ägde rum begränsades och reglerades med kolonialismen. Det var en ny genusregim och den var extremt förtryckande. Vad vi inte vet, och vad jag är lite kluven till, är detta: sökandet efter den goda genusregimen. Mujeres Creando är ett feministiskt konstkollektiv i Bolivia som har väldigt starkt ifrågasatt diskursen eller antagandet att vi innan kolonisationen levde i ickebinära könsregimer, därför att det är ett förnekande av de former av patriarkatet som fanns innan det koloniala projektet. Att det inte finns hierarkier som är grundade i manlig dominans, det har jag väldigt svårt att tro.

Malin

Före kolonialismen menar du då?

Diana

Ja. Det är bättre att tänka att det finns genusregimer som är mer pluralistiska, tillåtande och minde reglerande. Men att det inte skulle finnas några hierarkier har jag väldigt svårt att tro. Och det finns inget empiriskt bevis för detta.

Malin

Hur ser du på det motstånd som bland annat queeraktivister gör mot heteronormen, tvåkönsmodellen och tvåsamheten? Är det något du är skeptisk till?

Diana

Jag är inte skeptisk mot kampen utan jag är kritisk mot att en ska söka erfarenheter av dessa tidigare organisationer i den så kallade Tredje Världen. Det har en alltid gjort. Kvinnorörelser i Sverige har alltid haft någon i Tredje Världen som, så att säga, ger dem rätt. Det är det som jag har väldigt svårt med. Jag tror att det är olika saker. Tvåsamhet är ju en mycket specifik form av relation som representerar en speciell historisk tid. Det är självklart att den går att dekonstruera, och att då förhoppningsvis andra former av förståelse av släktskapssystem till exempel kan utvecklas. Men vad gäller tvåsamhet så tror jag att en ska vara försiktig med diskursen om tvåsamheten och tvåsamhetspraktiker. Jag tror att tvåsamhet och heteronormativitet är två väldigt olika termer som fångar olika praktiker. En kan ha ett samhälle som är heteronormativt men som inte regleras genom tvåsamhet och ändå fortsätter vara heteronormativt. Du kan ha ett matrilinjärt system i vilket släktskap regleras utifrån modern, och det är också heteronormativt i det att åtrå regleras utifrån människor som uppfattas bära olika kön. I en del västerländska genusregimer är tvåsamhet och heteronormativitet associerade med varandra, men det behöver inte vara så. Det finns väldigt många andra delar av världen som har en stark heteronorm i hur åtrå regleras men som inte är tvåsamhet. De är inte kopplade till varandra. Ett annat sätt att visa på varför de inte är sammankopplade är hela den här konstruktionen av the rainbow family, och den starka regleringen av samkönade äktenskap genom tvåsamhet. Och förstås integreringen av detta inom ramen för det normala. Det tycker jag är en väldigt spännande fråga för forskare och aktivister. Hur kopplas de ihop och på vilket sätt förstärker de varandra? Som i till exempel debatten om homosexuellas rätt till adoption i vilket kravet på tvåsamhet var väldigt viktigt.


– Re-
Re-
Re-
Re-
Re-
Re-
Reverse.

Upphävandet av ordningen det vita och heterosexuella som det rena och riktiga, och allt annat som dess smutsiga antonym, som det som avviker och puttas ut, dissas och fråntas erkännande. [22]

Upphävandet av skillnadstänkandet, det kulturella, sexuella och biologiska, det som s-ä-r-skiljer dig från mig, det som ständigt värderar dig och mig i förhållande till varandra. Upphävandet av binarismen/det binära tänkandet, det som håller mänskligheten fast mellan två fixerade poler som tvingas vara varandras motsatser.

FANTASIA

att ätas av en blick, att vilja kunna styra den blicken. att avsky den. blicken som klär av. att begära den blicken, att rikta den blicken mot.

åh, hur jag älskar att sikta med den blicken!
fyra av
ögon knastrar när en äter dom. det är inte som tuggummi.

B: Vet hen det?
A: Hen vet det.

släck den blicken
svälj
det är inte som tuggummi

B: Men vad är det att släcka den blicken?
A: Mättar det?
B: Eller utplånar?

hur munnen
hur nånting hela tiden ska in där
hur en pistol också kan vara

varm

hur lätt det är att ta fel då

det där varma
som ska in där
i munnen
bara ska
in

den som gapar.

talet kommer ut där
ur munnen
språket

det som är
språket
ut ur
bildar ljud behöver luft behöver luft
tjockt in
lätt ut…
fylla den luften hur jag vill fylla den luften hur jag
bara ska in där
i din mun

du var hungrig innan du föddes jag mättar dig
du sa att du tar den i munnen ibland du sa det
talet ditt kom ut där
ur munnen
nu äter jag av den

låt maten.

KLIPP TILL MINNESBILD

”Men så var det såren. De läkte ju aldrig. Såren läkte aldrig därnere i Afrika. Du kunde få en liten skråma bara men det läkte ju aldrig. Det blev infekterat och jävligt. Såren läkte aldrig därnere. Såren. Läkte. Aldrig. Därnere.” [23]

Ungefär så säger, sedan skriker en av de vita karaktärerna i pjäsen Peggy Pickit ser Guds ansikte som jag ser på Angereds Teater en kväll i april. Vi i publiken får aldrig veta var i Afrika hen har varit. Afrika är Afrika liksom. Det vita heterosexuella paret som har bott ”därnere” i några år har kanske fått HIV. Den vita mannen som är läkare har visst haft ett intimt förhållande med en ”lokal” kvinna som är sjukskötare. Den vita kvinnan som är läkare har haft ett förhållande med en vit man som inte är hens partner men som är läkare, en vit man som också har haft ett förhållande med den ”lokala” kvinnan som är sjukskötare. En smitta förekommer outtalat pjäsen igenom.

Det vita paret har varit ”därnere” och hjälpt till och faktiskt gjort något, skaffat sig livserfarenhet och… Ett barn har tagits om hand, sedan lämnats. Det vita paret hade möjligheten att åka tillbaka. De gjorde det när det blev för jobbigt.

För vissa läker tiden alla sår.

Upp och ner. Ner och upp. Allt var upp och ner. Där. Nere. Här. Uppe. Däruppe. Härnere.

REFERENS

”[…] oron för fysisk smitta smälte samman med oron för politisk sårbarhet. För att skydda sina led måste den vita befolkningen öka i antal och försäkra sig om att deras medlemmar inte utsuddade vare sig de biologiska eller de politiska gränser som deras makt vilade på.” [24]

– Komplexiteten i motstånd: jag är en del av det som jag vill rasera.

KLIPP TILL MINNESBILD

”In creating you put yourself to danger.”

Ungefär så säger Trinh T Minh-ha [25] på en bokrelease hos Clandestinoinstitutet i Göteborg en kväll i början av juni 2012. Hen säger detta på tal om kreativitet, kritik och skrivande. Om att skriva utifrån en konstant gränshändelse, ”a boundary event” som är en slags plats men också en position och något som sker (en process). Det är en gränslinje en mur en vägkorsning en avgrund en rörelse en skymning som inte är binär eller linjär. Den är en sammanblandning, en hybrid. Den är aldrig motsatser som i svart-vitt. Den är något som är öppen för alla möjligheter. Den är att sitta fullständigt stilla och samtidigt vara ”at full speed”. Att tala i tystnaden. Att lyssna av och höra tystnaden. Gränshändelsen är något som stoppar upp (muren som byggs för att separera, skydda, låsa in, stänga ute) och samtidigt erbjuder en ny början (muren som människor alltid klättrar över eller gräver sig under). ”It stops and it allows a new beginning.”

När jag tittar på Trinh T Minh-ha som sitter nästan stilla på scenen och läser i mikrofonen tänker jag:

Jag vill prova att se gränshändelsen som en mental möjlighet och en reell metod för att riva ned rasistiska strukturer och bygga nytt i ett bejakande av olikhet som i polyfoni. Som i samexistens utan särskiljande och hierarkiska och binära maktskapande/upprätthållande processer.

FANTASIA

det finns mättnaden
den är tyst

språnget i hungern

åh, hur jag tycker om bettet!
hur det lämnar spår

åh, hur jag fyller dig nu med mitt kött!
hur jag ruttnar där inne sen

en ser det inte på din hud, hur jag spjälkas där inne
hur jag samtidigt
äter dig där inne
hur min mun jobbar
hur våra munnar

hur våra munnar
girigt
suger sig
fast
i det

blöta
håligheten

hur hungriga vi är hela
hela
hela tiden

hur jag går fri

för att jag har rätt

till den sista njutningen



SAMMANBLANDNING

– Jag anser att människor både kan lära och njuta av varandra utan att utnyttja varandra. Jag tror att det går att objektifiera utan att idealisera eller förnedra. Jag tror att det går att tända på just olikhet utan att fastna i en stabiliserande binär maktkamp som enbart handlar om över- eller underläge. Om jag ser ras och kön som fiktion så tänker jag att vi tillsammans borde kunna skriva nya manus. Finna våra gränslandsidentiteter, la mestiza, som Gloria Anzaldúa [26] så starkt och frigörande uttrycker det. I Anzaldúas inkluderande värld av mångspråkiga hybrider finns möjligheterna till nya ordningar; ”Kampen är inre: Chicano, indio, amerikansk indian, mojado, mexicano, latinoinvandrare, anglomakthavare, arbetarklassanglo, svart, asiat – våra psyken liknar gränsstäderna och befolkas av samma folk. Kampen har alltid varit inre, och utkämpas i de yttre domänerna. Medvetenheten om vår situation måste komma till stånd före inre förändringar, vilka i sin tur kommer till stånd före förändringar i samhället. Ingenting sker i den ”verkliga” världen om det inte först händer i bilderna i våra huvuden.” [27]

Hur Trinh T Minh-ha pratar om ”working together”. Hur jag tänker att gränser och skillnader också för samman. Hur jag tänker att split vision är den blick jag vill möta världen och dess medborgare med, och se på mig själv med. Split trad. Prismatisk.

Att vara en korsväg. Orden är återigen Trinh T Minh-has. ”Att klara sig både som utlänning i utlandet och som en främling hemma”. Går det? Att se sig själv i konstant omvandling. Det görs inte gratis. Som sagt – att befinna sig i (om)skapandeprocess (av sig själv, av en ny världsordning) är att närma sig fara. Riskabelt svävande frågor kan komma att plåga en, eftersom just den typen av frågor kanske inte kan ges några svar. Sammanblandning kan komma att ge en en störd identitetskänsla. En kan komma att tvingas avge sin egen position. ”Att leva i gränsområden innebär att man ständigt beträder den fina linjen mellan positionering och avpositionering.” [28]

Att närma sig fara.
Att sätta sig själv ur spel.
Att vara en korsväg.
Att genomkorsa varandra.
Att polyfonera sitt jag.

Polyfoni som i det musikaliska begreppet för flerstämmighet, som i att det finns flera melodier samtidigt som alla har betydelse. Det finns inte en som är central. Jag är inte en. Liksom du inte är en. Jag vill försöka att se alla mina jag, att se kakafonin som finns i mig, i alla och våga det splittrade snarare än ordning. Att se allt vad jag har i mig som inte bara är jag utan som också är du, andra, annat, allt. Splittring som i delning men också som i öppen dialog, som i olika jag, som i olikhet. Men inte hierarkiska olikheter, inte som i särskiljande, inte som i att värdera de olika tonerna i kakafonin i förhållande till varandra. Som i att lyssna in dem. Alla.

Jag tycker mig se det polyfona i både Gloria Anzaldúas…

”Som mestiza har jag inget land, mitt hemland har slängt ut mig; likväl är alla länder mina, för jag är varje kvinnas syster eller potentiella älskare. (Som lesbisk har jag ingen ras, mitt eget folk avsäger sig mig; men jag är alla raser, för det queera i mig finns i alla raser.) (…) jag är ett knådande, ett enande och ihopbakande som inte bara har frambringat både en mörkervarelse och en ljusvarelse, men också en varelse som ifrågasätter definitionerna av ljus och mörker och ger dem nya betydelser.” [29]

… och Trihn T Mihn-has ord;

”När jaget dyker in i och ut ur sig självt, utan gränser och särskilda privilegier, leder det ofta till insikten att man inte (o)bebor en enhetlig värld, eller två oförenliga. Vissa av oss bor endast i en värld som är yttre i förhållande till oss själva, så att när vi talar, talar vi endast ut; […] från platsen för en i stort sett obestridd subjektivitet. Andra av oss tror att vi lever i två kontrasterande (öst-väst) världar och när vi talar, talar vi inom binära tankesystem. Den ”andre” är således alltid placeras utanför Oss. Som införlivad kan den endast kännas igen som motsats till det kända och välbekanta. […] Genom att röra sig från flykt till flykt, har allt fler av oss kommit att upptäcka att vi inte bara lever i många världar på samma gång, utan också att alla dessa världar i själva verket existerar på samma plats – den plats som var och en av oss utgör här och nu.” [30]

Jag vill sätta en företeelse som ambivalens bredvid Trinh T Minh-has gränshändelse. Ambivalens som det som rymmer till synes oförenliga viljor, praktiker, identiteter, begär och ideologier. Som rymmer makt och motmakt. Ambivalens som strategi för motstånd mot rasistiska system, könsmaktsordning, fastlåsande kategorier och (vita) normer. Ambivalens som ett verktyg i en (om)skapelseprocess som måste ske både innanför och utanför ett samhälles maktordning. Ett t ä n j a n d e av de fysiska och icke-fysiska gränser som statsmakter producerar för att upprätthålla ordning och för att se till så att makthavarnas egna privilegier inte försvinner. Gränser som ristas in i våra kroppar som blir platserna för produktion och utövande av makt. Kroppar som präglas av ambivalens i det att de är fastlåsta i systemet OCH möjliga att befria. Kroppar som ett slags ”void”, för att tala med Trinh T Minh-ha, men ett tomrum som inte slukar och förgör, som inte är en negation eller motsats utan ”open to all possibilities”. Omförhandlande av sakernas ordning inom och utom ordningen. Parallella processer. Återvändsgränden som en genomfart.

Cathrin Wasshede [31] skriver om ambivalens i sin avhandling Passionerad politik, om motstånd mot heteronormativ könsmakt. Hen studerar motståndskulturer och framförallt de som engagerar queeraktivister. Wasshede ser hur aktivisterna med stor passion försöker forma sina liv och disciplinera självet så att ideologi och praktik kan sammanföras. I denna kamp som utspelas mellan omförhandling och reproduktion av normer uppstår ett glapp, ett utrymme – en ambivalens.

”Genom motstånd på och vid gränserna, vilket Oksala [32] kallar gränserfarenheter, utmanas dock kategorier, normer och maktordningar. […] En grundläggande ambivalens i rörelsekulturen är den som utgörs av å ena sidan medvetenhet om det möjliga i att göra motstånd mot de maktordningar som genomsyrar samhället och å andra sidan medvetenhet om det omöjliga i att stå utanför dessa. […] De [aktivisterna] skapar alternativa rum i den dominerande ordningen, vilket innebär att de formas av både den rådande ordningen och de utopiska idealen och att nya normer och ordningar uppstår.” [33]

FANTASIA

A: Om vi säger såhär att du var hungrig redan innan du föddes. Du åt dig ut ur den kropp som födde dig. Någon som också var hungrig slickade av dig de kladdiga utsöndringar som kom inifrån den kropp som födde dig och som nu täckte din hud och gjorde din kropp hal och varm. Direkt visste du att öppna munnen i ett stort gap. Du gapade det första du gjorde. Munnens öppning. Sen kom vrålet, sen kom ätandet i sugandet, sen kom. Men det började med gapet, håligheten, öppningen in i dig.

B: Eller gapet, håligheten, öppningen jag kom ut ur när jag föddes. Den in i dig. Jag är en del av dig. Du är en del av mig.


MALIN HOLGERSSON är en del av Ful.


[1] En barockterm för ostrukturerad instrumental komposition och/eller fri improvisation (baroque.org). I den här texten används det också i betydelsen preludium, det vill säga förspel.
[2 ]Stoler, Ann Laura Att göra imperiet respektabelt: Raspolitik och sexmoral i 1900-talets koloniala strukturer i de los Reyes, Paulina (red.) (2011) Postkolonial feminism 1, s . 117
[3] Författare, feminist, genusteoretiker, aktivist m.m., föddes i Frankrike 1935 och dog i USA 2003. Har bland annat skrivit Les Guérillères och The Lesbian Body. Hens ord om att lesbiska inte är kvinnor har blivit bevingade. De står att läsa i essän One is not born a woman från 1981, som ingår i samlingen The Straight Mind And Other Essays, och lyder: ”Lesbian is the only concept I know of which is beyond the categories of sex (woman and man), because the designated subject (lesbian) is not a woman, either economically, or politically, or ideologically. For what makes a woman is a specific social relation to a man, a relation that we have previously called servitude, […] a relation which lesbians escape by refusing to become or to stay heterosexual.”
[4] Wittig, Monique (1992) The Straight Mind And Other Essays s. 15
[5] Wittig, Monique (1992) The Straight Mind And Other Essays s. 29
[6] bell hooks är politisk aktivist, feminist, författare och professor i engelsk litteratur vid City University i New York. bell hooks debuterade 1981 med Ain’t I a Woman.
[7] hooks, bell Att äta den Andra – begär och motstånd i Johansson, Thomas, Sernhede Ove & Trondman Mats (red.) (1999) Samtidskultur s. 167
[8] Sara Ahmed är professor i Race and Cultural Studies vid Goldsmiths College, University of London. Att bli främlingen, att bli den infödde finns med i hens bok Vithetens hegemoni.
[9] Ahmed, Sara (2011) Vithetens hegemonii s. 38
[10] Ahmed, Sara (2011) Vithetens hegemoni s. 39
[11] Ahmed, Sara (2011) Vithetens hegemoni s. 39
[12] Roche, Charlotte (2009) Våtmarker s. 122-123
[13] Roche, Charlotte (2009) Våtmarker s. 123
[14] Sampling av dikten Havet av författaren Göran Palm från diktsamlingen Världen ser dig från 1964. Hela dikten lyder: ”Jag står framför havet. Där är det. Där är havet. Jag tittar på det. Havet. Jaha. Det är som på Louvren.”
[15] María Lugones är filosof och författare verksam vid amerikanska Binghamton University.
[16] Lugones, María Heterosexualism och det koloniala/moderna könssystemet i de los Reyes, Paulina (red.) (2011) Postkolonial feminism 1 s. 211
[17] Jag lånar denna formulering av Mikela Lundahl som använder den i essän Kvinnor, vithet, och de andras litteratur i Tidskrift för genusvetenskap nr 1-2 2010.
[18] Lugones, María Heterosexualism och det koloniala/moderna könssystemet i de los Reyes, Paulina (red.) (2011) Postkolonial feminism 1 s. 199
[19] Wasshede, Cathrin (2010) Passionerad politik – om motstånd mot heteronormativ könsmakt s. 291
[20] Diana Mulinari är fil dr i sociologi och professor i genusvetenskap verksam vid Lunds universitet.
[21] Jag ber Diana Mulinari förklara begreppet dekolonialism. Hen svarar:
- Den kritik som postkolonial teori har fått är att den är väldigt begränsad till British Empire och dess kolonier. Så att väldigt mycket av det postkoloniala är relaterat till erfarenheter av kolonialismen och motstånd inom ramen för det anglosaxiska produktionsområdet. Dekolonial teori utvecklades och har sitt historiska ursprung i Latinamerika. Dekolonial syftar alltså inte enbart till post-, utan är en aktiv process av dekonstruktion av det koloniala arvet. De intellektuella som definierar sig som dekoloniala är placerade i Latinamerika, exempelvis författare som Arturo Escobar, Walter Mignolo och Enrique Dussel.
[22] Översättning av citatet ”Purity is the enemy of change, of ambiguity and compromise” av kulturantropologen Mary Douglas i Wasshede, Cathrin (2010) Passionerad politik – om motstånd mot heteronormativ könsmakt s.164. Wasshede analyserar bland annat queeraktivisters användande av smutsen som vapen i sin motståndsstrategi; ”[…] ett erkännande av smuts handlar om att bibehålla tvetydighet – och därmed destabilisera det rena.” s. 163
[23] Citat så som jag kommer ihåg att skådespelaren på ett ungefär sa i pjäsen Peggy Pickit ser Guds ansikte. Skriven av Schimmelpfennig, Roland (2010), uppsatt på Angereds Teater i Göteborg och Teater Galeasen i Stockholm våren 2012.
[24] Stoler, Ann Laura Att göra imperiet respektabelt: Raspolitik och sexmoral i 1900-talets koloniala strukturer i de los Reyes, Paulina (red.) (2011) Postkolonial feminism 1 s.133.
[25] Trinh T Minh-ha är filmare, kompositör, författare och kulturkritiker verksam vid institutionerna för retorik och genus- och kvinnofrågor vid University of California i Berkeley, USA. Den första boken på svenska som samlar några av hens viktigaste essäer är Någon annanstans, här inne, utgiven 2012 på Glänta produktion.
[26] Forskare, poet, queerteoretiker och aktivist, framförallt uppmärksammad för sin bok Borderlands/La Frontera: The New Mestiza (1987). Född i södra Texas, USA 1942 och död 2004 i kaliforniska Santa Cruz, USA.
[27] Anzaldúa, Gloria i de los Reyes, Paulina (red.) (2011) La conciencia de la mestiza – mot ett nytt medvetande i Postkolonial feminism 1 s. 297
[28] Minh-ha, Trinh T (2012) Någon annanstans, här inne s. 90
[29] Anzaldúa, Gloria i de los Reyes, Paulina (red.) (2011) La conciencia de la mestiza – mot ett nytt medvetande i Postkolonial feminism 1 s. 291
[30] Minh-ha, Trinh T (2012) Någon annanstans, här inne s. 92
[31] Cahtrin Wasshed är filosofie doktor i sociologi och genusvetenskap och verksam vid sociologiska institutionen vid Göteborgs universitet.
[32] Johanna Oksala är filosof och författare verksam vid institutionen för filosofi, historia, kultur- och konstforskning vid University of Helsinki och har bland annat skrivit boken How to Read Foucault. Wasshede beskriver Oksalas begrepp gränserfarenhet som något med syftet att ”nå en punkt så nära det olevbara som möjligt för att förvränga, mångfaldiga och översvämma betydelser och klassifikationer av erfarenheter”. Gränserfarenhet innebär ”möjlighet till något oförutsett” skriver Wasshede på sidan 161 i Passionerad politik.
[33] Wasshede, Cathrin (2010) Passionerad politik – om motstånd mot heteronormativ könsmakt s. 316



© 2010 Ful