ful_


BAKGRUNDSBILD
Ful order, bilaga
JOEL Works
Bilden är beskuren

BARN ÄR INTE MENINGEN MED LIVET

Du tittar på två personer på varsin sida om ett kritstreck. Hen som kallas R har långt hår instoppat i ett blått engångspappersnät och är klädd i landstingets vita sjukhussärk och vita knästrumpor. Hen som kallas K har rakat hår och är klädd i rosa negligé och högklackade sandaletter.

K: Varför har du ritat det här strecket på marken?

R: Strecket har jag ritat efter ett tips från en redaktör/en dramaturg/en kurator/en läkare specialiserad på infertilitet.

K: Varför ville hen ha ett streck på marken?

R: Kanske för att tydliggöra vilka vi är – för att skilja oss åt.

K: För vems skull ska det tydliggöras?

R: För läsarens/åskådarens/vår/landstingets skull. Du vet väl att det kostar samhället oerhört mycket pengar att hjälpa oss att försöka göra barn. Bara hormonerna för en behandling kostar över tusen spänn. Vi har gjort tolv behandlingar, finansierade av landstinget.

K: Okej, tack som fan landstinget. Men vem är du, för att vara tydlig?

R: Jag är din konkreta insida. Dina reproduktiva organ. En del av dig som du är beroende av om du vill bli gravid och föda barn.

K: Jag vet ungefär vem du är. Jag fick lära mig om reproduktion i skolan. Vi som var flickor fick gå till skolsyster för att informeras om att vi skulle få mens och så något om hur den var kopplad till reproduktion. Men jag fick varken mens eller bröst. Senare, sist jämförelsevis, fick jag något som kanske liknade bröst och mens. Jag kan inte minnas att det var något jag pratade med någon om, alla andra hade ju för länge sedan pratat om det. Jag minns att jag fick lite brunt blod i trosan i badrummet hos min morbror på sportlovet i åttan eller nian. Sen minns jag inte när det hände nästa gång, inte efter 28 dagar i alla fall.

R: Men vad spelade det för roll då? Blev du orolig att du inte skulle vara fertil?

K: Nej, jag minns inte att jag tänkte på fertilitet. Men jag kände mig inte som en riktig tjej. Jag var kär i killar, men jag var aldrig tillsammans med någon. Jag hade sällan sex i tonåren, aldrig med någon som gick i min skola eller som skulle kunna avslöja mig inför andra. Att jag egentligen inte var så mycket tjej. Att mina bröst knappt var några bröst. Bara en gång under tonåren hade jag en pojkvän som jag hade sex med. Det var när jag var utbytesstudent i Frankrike. Då hade min mamma fixat p-piller till mig, eftersom jag var orolig för att bloda ner lakanen hos värdfamiljen jag bodde hos. Med p-piller kom mensen alltid regelbundet.

R: Vågade du ha sex för att du hade mens? Eller för att du åt p-piller?

K: Jag vet inte, jag har aldrig tänkt på det förut. Kanske att jag kände mig lite mer som det jag förväntades vara, som en tjej som hade rätt att ha en pojkvän och att ha sex med henom.

R: Jag tänker på det där med bröst, de är ju bara yttre attribut, de har inget med reproduktion att göra. Knappt mensen heller. En kan ha haft mens som ett klockverk och ändå visa sig vara infertil när en vill bli gravid.

K: Då skulle en känna sig jävligt lurad antar jag. Om en på utsidan verkat vara en fertil kvinna, men insidan visade sig vara en annan. Jag visste ganska tidigt att det nog var något fel på mig, ungefär när alla andra i min klass hade fått mens och bröst. En gång i tjugoårsåldern såg jag ett paket tamponger på toaletten hos en kompis. Då slog det mig att jag inte hade haft mens på över ett år. Jag blev medicinskt utredd på en privat klinik, det var mammas initiativ och gynekolog. Från utredningen minns jag ett sting av oro – tänk om jag inte kunde få barn? Men jag fick ingen diagnos. Mina symptom var inget som vården var benägen att ställa diagnos över på nittiotalet. Det jag fick veta var att jag var ”normal”, men om jag eventuellt skulle få problem att bli gravid i framtiden kunde det avhjälpas med hormoner. Oron försvann snabbt. Inte för att jag kände mig normal, men jag var dryga tjugo och längtade inte efter barn. Jag såg aldrig barn på stan och sedan var det helt andra saker som var prioriterade. Frågan om vem jag var och vem jag ville vara.

R: Så du visste att du inte var så att säga normalfertil, du kände till mig?

K: Nja, det var ju väldigt diffust det som kom fram av utredningen. Jag hade heller inte mycket plats att tänka på det, som sagt. Jag var upptagen med att reda ut min könsidentitet. Jag var en kvinna, enligt alla register, enligt mina föräldrar och min omvärld. Men jag hatade att vara kvinna, det som jag upplevde förväntades av mig som kvinna. Jag förstod inte heterosexualitetens koder, men jag hade heller inte fattat att det fanns alternativ. Jag behövde reda ut hur jag kunde leva med mitt kön och ändå känna mig som mig.

R: Så du fick kämpa med din könsidentitet? Är det vad du vill signalera med en billig negligé och rakat hår?

K: Om vi ska prata symbolik så är mitt utseende ett återskapande av ett performance som jag gjorde någon gång kring millennieskiftet. Jag vaxade och rakade bort allt hår på kroppen i ett fönster mot gatan. Sedan avslutade jag med att raka av håret på huvudet. Det var min kommentar till det årets julmodell Claudia Schiffer. Hen var retuscherad till en Barbie för att sälja billiga underkläder för H&M. I och med det tog mitt liv en vändning. Jag påbörjade en resa mot ett jag som jag kunde leva med. Den performativa konst som jag skapade handlade alltid om att rasera en påtvingad identitet och att bygga upp en ny.

R: Flott. Så vad blev du då?

K: Jag blev övertygad radikalfeminist med målet att leva politiskt lesbiskt. Men jag kom inte heller under den perioden så långt som till kärleksrelationer.

R: För att du var sexuellt förvirrad?

K: Sexuellt förvirrad? Ja, kanske. Jag har inte hittat ett enkelt svar på varför jag har så svårt med sex och intimitet i samma paket, det är så komplext. Men jag tror att det var livsviktigt för mig att lära mig se på sexualitet och kön som något flytande. Att hitta hem till det queera.

R: Så du hittade din könsidentitet som queer? Hur hamnade du med mig då, på fertilitetsenheten i Huddinge?

K: Jag fyllde trettio och insåg att en måste välja barn innan det blir för sent. Om en nu vill ha barn. Jag ville ha barn, så jag förändrade mitt liv för att bygga en trygg tillvaro där ett barn kunde finnas. Efter några år inledde jag en relation där vi tillsammans ville ha barn. Det var då jag konfronterades med dig. Det var en heterorelation, men jag blev inte gravid genom att ha sex så jag blev utredd på nytt. Då fick jag en diagnos: lätt PCO. Det innebär i enkla ordalag att äggstockarna har mängder av ämnen till ägg, men att de inte alltid utvecklas och sällan lossnar.

R: Det vet jag förstås. Bennämningen PCO eller PCOS – polycystiskt ovariesyndrom – kommer av äggstockar med många äggblåsor. PCOS är en hormonrubbning som innebär en ökad pruktion av testosteron och rubbad blodsockerbalans. En kan ha olika symptom; oregelbunden eller utebliven mens, ökad kroppsbehåring och acne, PCO-äggstock.

K: Så jag är alltså queer, inuti. Jag är en variation av en kvinna.

R: Om du vill. En kan också se det som att du är en kvinna med den vanligast förekommande hormonella rubbningen hos kvinnor i fruktsam ålder. Fem till tio procent av alla kvinnor i fruktsam ålder har PCOS.

K: Jag ser det hellre som att jag är queer inuti. För om det finns något bra med att jag har varit tvungen att göra barn med hjälp av sjukvården så är det att jag delar erfarenheter med många queers som har gjort barn.

R: Det låter lite kokett. Du har ändå varit privilegierad hetero i sjukvårdens ögon. Du och din partner har ju fått behandlingar mot ofrivillig barnlöshet, just för att ni lever heterosexuellt.

K: Självklart är jag privilegierad eftersom jag lever i en heterorelation. Men det hindrar inte mig från att ha specifika gemensamma erfarenheter med människor som inte lever heterosexuellt. Vem som har rätt till fertilitetsvård ändras ju med tiden. Hade det varit för trettio år sedan hade det setts som onaturligt att försöka hjälpa mig att bli gravid, eftersom jag reproduktionsmässigt inte är en komplett kvinna. Jag kan, oavsett vilken relation jag lever i, vilja förändra fertilitetsvården till en vård som inte bygger på att heterosexuella par är det naturliga och därmed ultimata föräldraparet. Men jag skulle aldrig kunnat tacka nej till att få hjälp att göra barn när möjligheten fanns och det var något jag önskade så högt.

R: Så du har fått ditt barn och du kan stoltsera med att du är solidarisk med det queera samhället. Och du betraktar dig som en variation av en kvinna. Du har liksom både fått äta kakan och samtidigt behålla den.

K: Så kan en se på saken om en vill. Det som betyder något för mig är att jag och min partner fick ett barn av landstinget. Och jag vill att alla som orkar gå igenom hormonbehandlingar och provrörsbefruktningar (med allt vad det kan innebära av smärta, oro, ovisshet, besvikelser, förhoppningar, tårar, fysiska begränsningar, gynundersökningar, räknande av dagar, existentiella tvivel, utmattning…) ska få möjligheten att försöka göra barn med hjälp av vården. Jag fick ett barn.


MAYA HALD har skrivit examensuppsatsen ”Barns rätt till föräldrar ur ett queerperspektiv” i juridik vid Stockholms universitet. Hen är en del av Ful.



© 2010 Ful