ful_


BAKGRUNDSBILD
Ful order, bilaga
JOEL Works
Bilden är beskuren

HUD UNDER MIN HUD

Hud under min hud. Jag ville känna dig. Innan du kom ut gick jag och längtade efter att få känna din hud under mina fingertoppar. Som om just detta, att få nudda dig med fingertopparna, skulle göra dig mer verklig. Med din hud under min hud var det som om du undflydde mig. Jag ville få känna dig med mina fingertoppar. Såsom den vars ögon inte ser låter fingrarna löpa över mitt ansikte för att på så sätt känna mig.

Mellan dig och mina fingrar, min bukvägg. Vad är vi för varandra, vad är du för slags subjekt? Och vad gör du med min subjektivitet, du med din närvaro under min hud? När jag för många år sedan fick min idéhistoriska grundutbildning gick vi igenom den västerländska tankekanon, otaliga artikuleringar av vad det innebär att vara människa, individ, subjekt. Allt detta som jag läst, och så lite som kunnat förbereda mig för dig.

Våra metaforer skvallrar om hur vi i huden ser ett skal som avgränsar oss mot världen. Den som rör sig oberörd i världen är hårdhudad. Den som känsligt tar in allt som sker är hudlös. Gränsen mellan mig och den andra, det andra, följer hudens linjer. Huden ringar in mig, är min utsida. Jag minns en dröm jag en gång hade om ett för tidigt fött barn, vars hud inte var stark nog att hålla kroppen samman. När jag smekte barnet flöt huden – och med den hela barnets kropp – ut över det bord på vilket det låg. Kroppen förlorade sin avgränsbarhet.

Om graviditeten är övermystifierad är den också samtidigt underteoretiserad. Dess frånvaro i min utbildning talar sitt språk. Men jag märker också i mina egna intellektuella kretsar hur ogärna vi talar om graviditet. I den mån vi faktiskt gör det, är det besvären vi talar om; illamåendet, tröttheten, foglossningen. Som kroppens privata tillkortakommanden. Också jag glider in i det: Nej, men jag har det ganska lätt, säger jag, och reproducerar den underförstådda utgångspunkten att det är besvären som dominerar. Ändå är det mest påtagliga någonting helt annat, och för varje vecka blir det allt tydligare: erfarenheten av att ha en annans hud under min egen hud.

Vi lär oss att relatera till världen genom att skilja ut oss själva och göra det som inte är vi, det andra, till vårt objekt. Vi lär oss att denna distansering, i vilket subjektet avgränsar sig, är förutsättningen för kunskap. Vi måste, sägs det, upprätthålla ”kritisk distans”.

”Det är den första relationen, en relation mellan två subjekt i en kropp. Inte ett subjekt avgränsat från sitt objekt. Men vi förtränger det. Piel debajo de mi piel.” Två månader innan du kommer ut, far jag till Bergen för ett seminarium. I en paus står jag tillsammans med den nästan åttio år gamle filosofen Enrique Dussel, och Dussel börjar genast tala om dig. Du som är hud under min hud, du som är i min kropp och likväl inte min kropp, du som är ett främmande subjekt i mig som jag måste relatera till. Du som hela tiden undflyr mig.

Kritiken mot hur västerländsk modernitet strukturerat relationen mellan subjekt och objekt är en av de centrala delarna i Dussels filosofiska projekt; ett projekt för befrielse som i 1960- och 1970-talens Latinamerika formulerades parallellt med befrielseteologi och befrielsepedagogik. Moderniteten, hävdar Dussel, innefattar en irrationell myt som rättfärdigar genocidalt våld. Platsen som bebos av den som gjorts till offer för detta våld, är också den plats filosofin måste närma sig, den plats från vilken filosofin måste lära sig att tala. Inte för den andra, utan genom den andras kunskap. Närma sig det andra som ett subjekt till ett annat subjekt.

Dussel är en av dem som söker kunskapspraktiker som genom den koloniala historien tystats. Den brasilianska antropologen Eduardo Viveiros de Castro menar att subjektets sätt att relatera till omvärlden utgör den största skillnaden mellan en occidental syn på kunskap och amazonsk kunskapssyn. Bland amazonasområdets förkolumbianska befolkningar är det genom att närma sig det andra som ett subjekt till ett annat subjekt, som en får kunskap om det. I processen blir gränserna mellan subjekten osäkra. Därför är den som besitter stor kunskap också den som kan träda in i jaguarens eller bältdjurets värld.

Graviditeten utmanar varje strikt gräns mellan mig och det andra, varje distinktion mellan subjekt och objekt. Det är inför Dussels iver att ta min graviditet som utgångspunkt för en diskussion om subjektiviteten, som det slår mig hur min vardagsomgivning präglas av att vi så ogärna talar om det: den andra huden under min hud.

En av den filosofiska kanons få analyser av vad graviditeten gör med subjektiviteten finns hos Simone de Beauvoir. För de Beauvoir är graviditeten en alienerande erfarenhet. När det befruktade ägget fastnar och börjar växa i livmoderväggen blir den gravida bebodd av en främmande varelse. De Beauvoir talar om en däggdjurshona som i reproduktionen blir till artens rov, den ofödda avkomman som en förtärare av sin mors kött. Den kvinnligt kodade kroppen framstår som subjektets fängelse; just för att den samtidigt är någonting annat, någon annan.

Det finns i diskussionen en tydlig udd mot biologisk reduktionism. De Beauvoir redogör krasst för en biologi som sägs vara en ofrånkomlig del av kvinnans situation. Men denna kvinna kan för de Beauvoir inte reduceras till sin biologi. Kroppen är inget förutbestämt öde. Att biologin alienerar, kan inte tas som förklaring till hierarkin mellan könen. Biologin kan aldrig motivera underordning.

Men likväl, när jag läser de Beauvoir framstår min kropp som ett hinder att överkomma, livmodern som förrädaren inom mig. För det är livmodern som hotar min avgränsbarhet. Ja, med dig i min kropp har jag redan upphört att vara avgränsbar. Men du är en främling i min kropp. Om jag inte insett det tidigare, får jag märka av det när infektionerna kommer.

Det befruktade ägget fastnar i livmoderns vägg och omedelbart sänker kroppen sitt immunförsvar. Någon som berömt sig om att aldrig bli sjuk kan plötsligt finna sig sängliggande i en vecka av ett vanligt förkylningsvirus. Kroppens försvar måste släppa, kroppen måste öppna sig för det främmande. Om inte immunförsvaret drogs ner till ett minimum skulle fostret stötas bort. Såsom ett främmande organ ibland avvisas efter transplantation.

Så får du även mitt skal att spricka.

Om graviditeten är underteoretiserad, finns likväl mängder av uttryck för den fasa som omgärdat den kvinnligt kodade kroppen. Också hos de Beauvoir bryter den igenom. I andra sammanhang är den än tydligare. I en brevväxling från 1880-talet målar den brittiska antropologen James George Frazer upp en bild av hur denna fasa tar sig uttryck hos de som kallas för ”vildar”. Vilden, säger Frazer, är alltid rädd för könsumgänge (och vilden, ska vi minnas, är för Frazer alltid manligt kodad). Kvinnokroppen blöder genom just den öppning i vilken vilden måste föra in sin lem. Detta får vilden att föreställa sig kvinnan som besatt av en demon som sitter där inne och under upprepade attacker tillfogar skada. Även mellan blödningar sitter demonen redo med sin kniv. Varje samlag medför en fasansfull risk.

Så frammanas bilden av vagina dentata, den tandade, kastrerande vaginan. Men Frazers kvinnokropp är inte bara kastrerande, den är också den som spiller ut, som expanderar bortom viljans kontroll; i menstruation, i havandeskap. Vissa vildar, säger Frazer, vågar inte så mycket som titta på en gravid kvinna av rädsla för att själva svälla upp och spricka.

Om något, speglar Frazers vilde och dennas skräck antropologens egen fasa inför den livmodercentrerade kroppslighet med vilken den kvinnligt kodade kroppen förknippades. Den chicanska feministen Gloria Anzaldúa söker snarare finna kraft i denna fasa. Det som skrämmer, säger Anzaldúa, är denna kropps närhet till naturens cykler. Det är en kropp som har förmågan att inte bara ta, utan också ge liv, som har kapacitet att blöda utan att förblöda, som är ”mannens igenkända mardrömslika bitar, hans Skuggdjur”.

Anzaldúas egen kropp höll sig aldrig innesluten i sig själv. Tre månader gammal började hen menstruera. Om sig själv sade Anzaldúa: jag föddes queer. Sin egen livmoder tvingades hen avlägsna, men moderlivet blir likväl till en central plats att tänka utifrån.

Det är genom Anzaldúas moderscentrerade feminism jag försöker närma mig vad som sker när jag inte längre är ensam i min kropp, när du finns som hud under min hud. När gränsen mellan mig och dig korsas i min kropp. I Anzaldúas skrivande överskrider kropparna alltid sina gränser. Även när det skär som taggtråd. Vi talar, tror jag, så ogärna om huden under huden för att vi är rädda att reproducera de konservativa mystifieringar som omgärdar graviditeten. Graviditeten som uttryck för en kvinnlig essens, något som skapar ett kollektiv av kvinnor som till fullo levt sin kvinnlighet. Och som utesluter andra ur detta kollektiv.

Men det finns en helt annan erfarenhet som förenar oss alla: att vara ur livmoder född. Vi behöver inte tänka på modern som per definition kvinna. Ens som människa? När du börjar växa i min livmoder möts min insida och din utsida. Den vagina dentata Frazer placerar i en demonisk fantasi, söker Anzaldúa i ormens mun. För olmekerna i det förkoloniala Mexiko var denna öppning, bevakad av vassa tänder, en helig plats och tillflyktsort. Ormens mun var det kreativa moderliv ur vilket allting fötts och till vilket allting skulle återvända. Hit sökte en sig i stunder av oro och fara. Att gå in i ormens mun är att också identifiera sig med den. Ormens mun och dess innehåll är ett och samma, den är både ätaren och det som äts. Skötet är skapande men också förgörande. Och till skillnad från Frazers vildar, närmar sig Anzaldúas olmeker ormskötet med barnets tillit gentemot en mor.

Du är någonting annat än jag. Likväl är du i mig. Och jag börjar långsamt förstå att det är just i ditt främmandeskap, meu amor, som jag upplever den största befrielsen. Din hud under min hud och jag är inte längre avgränsad i mig själv.

Och nu? Jag läser Måns Wadensjös Förlossningen. I slutet vänder sig romanens jag, nattbiträdet på en förlossningsavdelning, direkt till den som kommit dit för att föda sitt barn:

När barnet är utanför dig kan det ta sig till vad som helst. Från och med detta uppvaknande måste du, till en början långsamt men sedan allt hastigare, inse att det som till en början inte var skilt från dig alls inte är en del av dig, utan är en del av ditt liv och kan skada dig.

Mot slutet av vår graviditet kändes det ibland som om du kämpade för att bryta dig ut ur min bukvägg. Jag låg på rygg och tittade ner på min mage och på dina vilda utbrytningsförsök. Jag anade alltid att du redan där, i mig, kunde skada mig.


PATRICIA LORENZONI är författare och idéhistoriker vid Göteborgs universitet. Hen skriver regelbundet för Helsingborgs Dagblads kultursidor och för tidskrifter som Glänta och Ord&Bild. Hens bok Mama Dolly - Bilder av moderskap från Jungfru Maria till Alien kom ut på Norstedts januari 2012.



© 2010 Ful