ful_


BAKGRUNDSBILD
Ful order, bilaga
JOEL Works
Bilden är beskuren

ARBETSNAMN HUDLÖSHET

Du nålar fast skammen mot bordet och mina kjolar mot soffan och katten mot tyget i fåtöljen. Det har hänt att vi har fastnat i prat/tystnad i flera timmar, tappat allt ur händerna, låtit dagen rinna mellan fingrarna, gestikulerat vilt/inte alls, glömt maten i ugnen.

Utanför fönstren la sig människor i parker under till exempel blommande körsbärsträd, var exalterade, var rofyllda, blev kära i varandra, engagerade sig i projekt, drack rosévin och ur deras munnar kom det gröt.

ÄR DU KÄNSLIG ELLER biologiskt betingat emotionellt dysreglerande

Gränslandet mellan dig och mig som tänjs ut och upphör i och med versalerna, alla subtila former av att finnas: Alla orden som inte finns på papperna inte i tryck inte erkända. Alla ej dokumenterbara former av existens. Allt liv som levs som inte följer mönster/utveckling som inte går från dåligt till bra som inte har innan och efter endast långa sen.

Ska vi försöka? Sanningen i att den formuleringen innebär antagandet om att misslyckas.

Snälla kan vi inte bara åka till psykakuten.

Kolsyremuskler och hypernerver.

(Bilen till Rosenlund fötterna upp för stentrapporna vatten i pappersmuggar.) Och du kom dit och blev inlagd och utskriven dagen efter. Och du kom dit med din mamma och dom sa sov hos din mamma. Och du kom dit och blev inlagd och sen kom skötaren in och sa vad gör du här som ser så glad ut. Och du kom dit och fick mer tabletter. Och du kom dit och dom sa kom inte hit. Och du kom dit och du kom ut igen.

Det är inte dags att skriva om detta ännu. ”Det är inte formulerat” samlever med alla föreställningar om att vara ”färdig”. Work in progress är okej. Ändå riskerna och begränsningen som formulerandet innebär. Tankarna som väller ut ifrån orden och ner för stentrapporna.

Så: Jag skriver om fräknar. Plantor och jord och löv. Sådant som följer med kattassar in över trösklar. Upp i sängar. Och kletas fast, i syntetiska sextiotalstäcken med psykedeliska mönster.

Samt i andra världar: Alla vänner alla föräldrar alla barn alla syskon alla älskade alla ”partners” alla. OBS ALLA. Det är av yttersta vikt att som anhörig inte uppmana sina närstående till att sluta medicinera. Det är av yttersta vikt att som anhörig inte uppmana sina närstående till suicidala gester. Det är av yttersta vikt att som anhörig i största möjliga mån minska belastningen på öppen och sluten offentligt finansierad psykiatri.

Det är höstsol och genom tunnelbanefönstret värmer den lätt på pannan. Mannen mittemot ser på mig svettdropparna som samlar sig där halsen blir till axel och hen tittar på mig rakt in i och igenom mitt huvud och med läpparna mimar hen mina tankar. Jag vet inte vem hen är.

Ja alltså du menar, att vara i förhållande till det sjuka innebär inte att vara ”frisk”. Eller alltså menar du att den imaginära känslan av/viljan att vara ”frisk” kan förstärkas av att befinna sig i närhet till det som är ”sjukt”. Är det du eller jag är det du eller jag är det du eller jag som är ”anhörig”.

När jag går ut ur lägenheten hör jag ett bultande ljud som studsar mot väggarna. Som panna mot trä.

Snälla kan vi inte bara åka till psykakuten.

Mjölkben och sendrag.

Och jag kom dit och plastgolvet var polerat med klor och överkasten på sängarna var gula hade landstingsloggor. Och jag kom dit och psykologen sa vad kan vi göra för dig. Och jag kom dit och jag var din kompis. Och jag kom dit och jag somnade efter en timme i väntrummet, du hyperventilerade. Och jag kom dit och läste DN:s kulturdel. Och jag kom dit och hämtade dig på nattpermission. Och jag kom dit och psykologen pratade i fem minuter och sa: ni kan väl ta en promenad i solen!

Det är inte dags att skriva om detta ännu. Det icke-generaliserbara förhållningssättet till det fysiskas existens som skär igenom dagarna. Ej innan ej efter. Skillnaden och inte mellan skarpa insikter starka vanföreställningar. Att inte komma undan. Och inte vilja inte känna fötterna mot stentrapporna ner från.

Allt ansvar som bara ligger överallt hit och dit. Jaha lite ansvar här jaha. Detta kan innebära sensationer i kroppen. Som känslan av att inte kunna andas. Kanske känslan av att bli slagen i magen. Eventuellt kan sensationer som kan liknas vid känslan av att sprängas inifrån uppkomma.

Detta innebär en betydande diskrepans mellan egna upplevelser och hur viktiga personer i omgivningen beskriver eller svarar på dessa upplevelser

Gå rakt in i djungeln/skogen. Gå hem själv. Gå rakt in i dig själv. Var själv. Lianer och enbär. Var dig själv! Var din själ! Ta hand om din kropp! Och din själ. Gör snälla saker mot dig själv. Ta hand om dig själv, unna dig till exempel. Var ett ensamt trivsamt litet individuellt medelklassprojekt där du är aktör och publik och bekräftelseknarkare. Ta egna initiativ! Bara du sätter dina gränser! Bara din inre barriär är en faktisk sådan. Skriv en avhandling skrik en avhandling prata som/i en bok.

Hur jag ser mig själv: lägga mig själv ner på asfalten med vinterjackan som går ner till knäna och dubbla luvor uppdragna och ligga där raklång titta upp mot gatlyktorna och trädkronorna och himlen och att det skymmer och att ligga helt stilla i väntan på lugnet. Känna genom tyget gruset som ligger kvar sedan isen som försvann och kylan från underlaget känna blickarna studsa.

Men/och/sen. Vi hittar oss ensamma mot de vita brädorna med elementen sedan fyra timmar tillbaka mot huvudet mot knäna och katten mellan trösklarna, maten på bordet ovanför och så vidare. Att definiera kroppens konturer mot golvet. Säger jag har varit här upptagen med att sitta här.

Snälla kan vi inte bara åka till psykakuten.

Hudlöshet och ögontröst.

Och vi kom dit och det fanns inte plats. Och vi kom dit och ingen frågade om du ville bli inlagd. Och vi kom dit och dom andra som var där var för farliga. Och vi kom dit och du ville inte längre bli inlagd. Och vi kom dit och du blev inlagd i en städskrubb för det var fullt. Och vi kom dit och jag ville bli inlagd. Och vi kom dit och fick en smörgås. Och vi kom dit och läkaren sa vi förstår. Och vi kom dit och fick spela pingis. Och vi kom dit och det blev lite bättre. Och vi kom dit och Och vi kom dit och vi fick åka/åkte hem igen.

Det är inte dags att skriva om detta ännu. Det statiska tillståndet som läcker från skarven mellan raderna. DET ÄR SÅHÄR DET ÄR. Att det är det som är det som är som det är. Ej innan ej efter. Skarpa konturer i obalans och fasta former som väller ut ifrån orden och ner för. Stentrapporna ner från Rosenlund i affekt.

Alltså: Jag skriver om balkonger och plantor och löv nedanför räckena. Med ansiktet mot jorden. Fräknar som bleknat in i kinder innanför väggarna. In mig i rummet och dig ut ur meningarna bort in i dig själv och ansträngningen i detta paketerande. Inte/eller mer komplext än så. Ändå.

Sen tänkte jag om jag bara är med dig tills det inte gör ont längre.

Eller om jag städar lägenheten och gör det igen direkt efteråt och igen. Eller om jag gör allt som jag ska ha gjort och att jag har gjort det väldigt snabbt väldigt bra och sen gör jag lite till. Eller om någon säger att jag är bra. Eller om jag klipper mig i en ny frisyr. Eller om jag säljer allt jag har. Eller om jag springer en mil på under femtio minuter. Eller om jag har dyra kläder eller om krukorna i sovrumsfönstret är exakt på millimetern med jämna mellanrum placerade i förhållande till varandra.

Kattassar mot bröstkorgen som trampar vila i revbenen, andetagen.

Jag är jag och du är du och cellerna som spänner sig runt oss i ett desperat försök att befästa detta avstånd. På morgonen har lakanen ritat veck över varje centimeter av dina underarmar jag slickar dem släta. Några timmar senare håller jag händerna under kranen tills de är noll grader du sitter på toalocket och jag kupar fingrarna runt dina kinder sakta vecklar ansiktet ut sig under kylan. En annan dag försvinner jag mellan kuddarna i din soffa blir matad med persimon och gurka och försöker sova bort några dagar, låta rynkan mellan ögonbrynen sjunka ner mot pannan.

All friktion som uppstår i mötet/krocken cellerna/”luften” och skavsåren som täcker denna ”luft”. Sen tänkte jag om jag bara är med dig tills det inte gör ont längre. Slitningarna i fårorna under våra ögon som att pupillerna försökt kasta sig mot golvet, trängt undan ansiktet velat komma loss. Sen tänkte jag att om jag bara inte är rädd längre. Det särskilda sättet som mina ord tränger in i dina porer blir till sanning och hur jag pressar fast dem ibland ångrar mig alternativt inser orimligheten och försöker suga ut släta över stryka rent. Svullna ögon svullna näsor. Sen tänker jag att om jag bara inte gör ont längre.

En sen kväll på tåget hem vaggar mig hjulen mot rälsen och jag vilar på din mage som dämpar rörelsen du säger vad tänker du på jag säger jag tänker på boken jag ska skriva om oss den ska heta jag önskar du hade cancer tystnad jag menar såklart inte att jag önskade att du hade cancer tystnad du säger jag önskar jag hade cancer.

Sen nålar jag fast skulden mot bordet bokstäverna mot huden och huden mot fingrarna och fingrarna i håret och håret mot huden och mina kjolar mot soffan och katten mot tyget i fåtöljen.


EMILIA ÅKESSON är en del av Ful.



© 2010 Ful