ful_


BAKGRUNDSBILD
Ful order, bilaga
JOEL Works
Bilden är beskuren

HERE/HÄR

Ett halvt manus som kommer bli en performanceföreställning, den första i projektet Ful Stage.

I redigerad form för Ful Print: Skin.


*

Prolog.

Jag hälsar publiken välkommen, öppnar kanske till och med dörren för dom. Pratar med dom på persiska. Hälsar dom välkomna, tilltalar dom jag känner eller känner igen med namn. Väldigt personligt och vänligt. Ett överstort leende. Ber dom sätta sig. Följer med den sista in i rummet och kollar så att alla har satt sig och hittat en bekväm ställning. Fortfarande bara persiska. Sen drar jag ett skämt, kanske ett om människor från Rasht (typ en norgehistoria). Ibland kanske jag ställer en specifik fråga till en specifik person i publiken. Ibland kanske jag får svar och pratar vidare. Den perfekta värdinnen som är omedveten om att hen inte blir förstådd. Samtidigt som hen blir väldigt bekräftad av dom som förstår henom. Jag delar också ut ett allsångspapper med Googoosh Hamsafar på persiska, eurofarsi (persiska med latinska bokstäver) och översatt till svenska.

Vänder mig plötsligt bort från publiken och tittar på en duk/skärm/projektion av en video, kanske ett videomontage som föreställer olika konserter och musikvideor av Googoosh. Pratar i en mikrofon. Med ryggen mot publiken. Första gången jag pratar på svenska.

– Googoosh. Googoosh. 2000 var Googoosh i Sverige för första gången och då hade hen precis påbörjat sitt liv i exil. Hen hade inte gjort några stora offentliga framträdanden sen revolutionen 1979. Innan hen påbörjade sin stora världsturné alltså, 2000. Och så kom hen hit. Hit till Stockholm. Globen hade aldrig varit mer strålande. Jag satt bredvid min mamma och hen tittade konstigt på mig. För jag grät. Grät och grät. Och grät. Och grät. Och 1986 lyssnade jag på Googoosh för att jag grät. Jag tittade på Bollywood-film, dom få vi hade fått med oss. Och grät. Och så grät jag och lyssnade på Googoosh. Jag fattade inte var jag var. Dom kallade det Långråsta. Dom kallade det Suede – Eesveriige. Och jag var en sjukt översentimental sexåring. Och Googoosh var min diva. Hen skulle ta mig bort. För var jag än var skulle jag inte vara där. Det var fan inte meningen att jag skulle vara just där. Just här. Hellre resa vidare. För om jag stannade. Just där. Just här. Skulle jag nog dö.

Här kanske jag sjunger Googoosh Hamsafar. Jag skulle vilja sjunga med ryggen mot publiken, och att det får börja väldigt starkt, men eftersom jag kommer att gråta och det kommer att vara fruktansvärt sentimentalt för mig är det kanske bäst att vänta tills publiken blivit lite mer varm. Kanske är det också för mycket persiska på en gång. Kanske kan en komma tillbaka till det här senare och göra Googoosh-monologen igen, nu fördjupad på grund av en kontext, och sjunga låten. Kanske ska en bara vänta med hela grejen till senare. Men återigen vill jag poängtera att jag gillar att jag står med ryggen mot publiken första gången jag pratar svenska.


*

1.

Som en viktlöshet som bar mig neråt men inte framåt.

Och jag var sex år, fortfarande på många sätt i min kropp. Men plötsligt sköts jag ifrån. Eller långsamt. Puttades. Drogs. Nej sköts ifrån. Bort.

Och det var inte i huden. Inte i håret på huden. Inte i lagret under huden med håret på. Det var inte i skelettet och definitivt inte i köttet. Kanske i lederna. Kanske i dom delarna som varit föränderliga men konsekventa.

Och så putt. Putt. Putt. Vila.

Så putt. Jag sa putt. Putt. Putt. Putt.

Kom. Nej putt. Putt.

Sa putt.

Har jag sagt att jag var sex år? Jag var sex år. Fortfarande i min kropp. Fortfarande med min känsla för vilken beröring som är ok. Vilken luft som är behaglig.

Och så putt. Putt. Putt.

Jag sa putt ner i snön.

Jag hade sett snö. Jag hade rullat i snö. Doftat på snö. Smakat på snö.

Men putt ner i främmande snö. Putt. Putt.

Jag sa putt. Putt ner i främmande snö.

Snö som snö.

Men inget var som nåt annat längre.

Inte mina föräldrar. Mina syskon. Mina händer. Mina tår. Min hud.

Putt. Putt.

Och min hud började ändra färg. Min hud var andras att måla på.

Och jag var inte förberedd.


*

2.

(säger till hela publiken)

Jag tänkte… Jag skulle gärna vilja berätta en sak. Men jag… Det handlar typ om platser… Och så hära… platser och trauman. Kanske… Jag vet inte riktigt. Men jag tänkte att nån kanske vill komma ner och sätta sig här med mig. Alltså jag känner mig lite utsatt så… Eller kanske ointressant. Typ att jag… Jag skulle så gärna vilja berätta det här för nån. Bara att EN sätter sig här bredvid mig här kanske på scenen. Är det nån som kan tänka sig att göra det? Alltså den behöver inte göra nånting utan bara typ sitta här med mig. Och kanske lyssna på mig. Och titta på mig. Det skulle typ vara jättebra. Om nån kunde göra det. Finns det nån som kan tänka sig att göra det? Alltså nån bara… Bara sitta här.

(En ur publiken sätter sig på en stol mittemot mig. Jag sitter på en mittemot den. Om ingen vill komma ner kanske jag kan berätta för en tom stol.)

Tack. Jättesnällt.

Det finns platser i Sverige som jag varit på innan jag blev svensk. Alltså det låter inte så konstigt. Men det är ganska konstigt faktiskt. Jo men alltså det är konstigt.

Och det är som att dom här platserna är som overkliga för mig. Det är kanske så med platser som är förknippade med trauman. Som att det är svårt att tänka sig att nån faktiskt lever där. Att dom bara bor där som att det skulle vara ett ställe där man kan bo. Bara så där. Som Alvesta till exempel. Det är en stad i Småland. Men att den låg i Småland tog det jättelång tid för mig att fatta. Jag fattade inte var Alvesta låg. Eller ATT det låg. Att en faktiskt hittar den om en tittar på en karta. För Sverigekartan är ju liksom min karta. Bilden som beskriver platsen där jag bor och lever. Landet som sitter ihop av olika sjöar och landskap och städer som är mina – eller som jag har rätt till. Som jag kan åka till. Som jag kan välja att åka till. Och som jag till exempel kan åka till för att hälsa på en kompis. För det bor människor i dom städerna. Eller ja byarna. Eller skogen. Det bor ju människor i skogen i Sverige. Men i Alvesta bor ingen. I Alvesta finns bara ett höghusområde där vi åkte pulka. Och ingen bodde där. Alla som var där var i samma limbo. Vi var väntande.

I Alvesta.

Det var i Alvesta jag började intressera mig för jämnåriga väntande. Det var i Alvesta jag fick reda på att jag skulle få en kusin till. Min moster var väntande gravid. Det var i Alvesta mina föräldrar hade glömt bort ett kalas jag skulle gå på hos en annan väntande. Dom hade glömt kalaset och den enda presenten – potentiella presenten vi hade hemma var en chokladkaka. Blockchokladkaka. Så när jag kom med den till kalaset blev jag retad för jag gav visst alltid bort choklad som present. Blockchoklad. Jag vet inte varför vi alltid köpte blockchoklad. Vi fattade säkert inte att den var till för att baka med. Vi tänkte nog att det bara var choklad. Kanske finchoklad.

Men i alla fall i Alvesta gick vi alltid på kalas. Många kalas. Det fylldes hela tiden på med väntande barn. Men det var ingen som bodde i Alvesta. Och det bor ingen där nu heller. Jag lovar. Jag åkte förbi med tåget häromdan och jag såg inte en enda människa.

Och det finns flera såna städer. Motala. Moheda. Eller Måheda (persiskt uttal) som den egentligen heter. Där bodde min kusin med sin mamma i ett rum. Dom åt i en jättematsal och jag kommer ihåg att vi åt där när vi hälsade på och jag kommer ihåg att jag tyckte att maten var jätteäcklig men jag sa inget för dom åt ju där varje dag. Flera gånger om dan. Och vi var lyckligt lottade som var fem stycken i familjen och hade en egen lägenhet. Med eget kök. Eget badrum. Egen toalett. Egna lakan. Som vi ärvde men som vi inte behövde dela.

Ja och grejen är att förutom det där gamla dårhuset i Måheda som dom andra barnen berättade hade kedjor och spöken i källaren så fanns det inga hus i Måheda. Det bodde inga andra människor i Måheda än dom väntande.

Och alltså jag vet inte om det bor några människor där idag. Jag har inte varit där sen dess. Och det kan ju vara för att platsen egentligen inte finns. Inte på sverigekartan.

Ja men en gång så bröts det där faktiskt. Alltså det här med att det inte fanns andra människor på dom här platserna. En gång så var det nån som bröt mot min överenskommelse. En gång så var det en person som faktiskt gjorde det. Det var en arbetskompis. En som jag jobbade med… Hen… Hen… Hen hade bott i Hagfors när jag väntade i Långrösta – som egentligen heter Långråsta (persisk brytning). Och det var i för sig en bit bort. Alltså Hagfors. Och jag tror att jag såg några människor där några gånger när vi åkte dit med bussen. Men ändå. Det var fruktansvärt obehagligt att få höra det så där bara. Att nån faktiskt gjorde anspråk på Hagfors. Och det just 1986. Det var ju precis då vi väntade där. För jag menar… Då är det ju uppenbart eller hur? Alltså det är ju omöjligt. Va? Det måste ju vara omöjligt. Eller hur? För om det bodde andra där medan vi väntade. Om det fanns ickeväntande barn. Vad gjorde dom? Vad gjorde dom medan vi väntade? Alltså gick dom på kalas? Jag hoppas det.

Ja men sen var det ju kört liksom när jag hade börjat tänka så där. Så jag började göra helt otänkbara grejer. Jag pratade om Långråsta. Ja med andra som hade väntat där till och med. Och så… Ja… Jag började letade efter Långråsta. På en karta… Och så hittade jag Långrösta. Och sen var det helt kört. Det var helt oundvikligt om det nu ändå var min sverigekarta och allt. Jag tog med mig två andra före detta väntande och åkte dit.

(Börjar tejpa upp ett litet område. Som en stuga fast golvet med olika rum. På golvet, på väggen. Eller kanske nåt helt annat egentligen som visar storleken, omfånget.)

Ja ni fattar.

Fan vad jag tyckte synd om mig själv då alltså. Det var grymt litet. På riktigt. Och vi väntade där. Varje dag. Så där bara. Här inne. Lyssnade på Googoosh. Det var lite synd om mig. Eller hur? Alltså erkänn. Det var väldigt litet. Har jag sagt att jag var sex år? Har jag sagt att vi var fem personer i familjen? Och fan vi hade ju tur för vi var fem. Det fanns massa människor som fick dela på en sån här för att dom var tre personer i familjen. Eller ensamma. Det fanns ju massa ensamma väntande. Och dom delade med människor dom aldrig hade träffat. I våningssängar.

Alltså seriöst lite synd var det om oss ändå? Jag är inte totalt narcissistisk. Det är jag faktiskt inte. Jag hade faktiskt en arbetskompis en gång som hade bott i Hagfors. Hagfors var typ det här lite större samhället utanför Långrösta som vi brukade åka buss till ibland. Och då visade det sig att jag hade en arbetskompis som kom därifrån. Väntade inte alltså utan bodde där. Och så. Men hen kom ihåg när campingstugorna hade blivit flyktingförläggning. Hen hade typ bott där ju på 80-talet. Alltså typ 1986. Och hen kom ihåg att alla var så besvikna att det hade blivit en flyktingförläggning och dom hade protesterat och så. Och då vågade liksom en annan arbetskompis till mig berätta då att hen hade bott i en annan stad som inte finns på sverigekartan egentligen och där var dom så besvikna för att dom hade lagt… Alltså verkligen lagt flyktingar i deras idrottshall. Så var fan skulle dom spela innebandy? Helt jävla orättvist tyckte dom. Och den här arbetskompisen förklarade för mig att det kunde vara så. Att en kunde tycka att sånt är jobbigt. DET är väl ändå att tycka synd om sig själv. Eller hur? Värsta Vellinge liksom.

Och det är ändå faktiskt mest synd om mig inte för att jag bodde där i den pyttelilla campingstugan. Det är faktiskt mest synd om mig för att jag får leva med skulden.

För skulden finns på varenda plats på Sverigekartan och den sprider sig till varje plats en kommer till. Varje del av den här jävla världen påminner en om skulden. Jag fick stanna. Men inte du.


*

3.

Som en viktlöshet som bar mig neråt men inte framåt. Eller ja… Det låter kanske konstigt. Men det var som att det var två rörelser, eller riktningar som pågick samtidigt. Och jag var ju bara sex år. Det var som att det var två rörelser, eller riktningar som pågick samtidigt. Och jag var ju bara sex år. Det var som att jag fortfarande var i min kropp på nåt sätt. Och det var kanske just därför… Att det typ var därför som det kändes så mycket… När jag helt plötsligt. Alltså att jag sköts. Som att nån puttade mig. Alltså inifrån liksom. Som jag vet inte varifrån men det var inte på huden. Och inte som det lagret som kommer under eller typ håret som ligger över – sitter på över. Över huden. Så inte i håret eller huden eller skelettet. Och typ inte ens i köttet.

Kanske i (rörelse)

Att det liksom (fortsatt rörelse)

På olika (rörelse)

Som här (rörelse)

och här och här (rörelse)

Det som rör sig (rörelse)

Och rör ihop (rörelse)

Rör ifrån (rörelse)

Regelbundet och på samma sätt men som också är flexibilitet och rörligt. Så… Typ kanske här (rörelse). Och så plötsligt (rörelse med putt, flera gånger, återkommande). Och jag sa att jag var sex år då? Va? Jo men det sa jag va? Jag vet inte om jag kommer ihåg det ens helt rätt liksom men jag tror att jag typ var inne i min kropp. Typ som att jag kunde avgöra om jag tyckte att det var ok att den eller den tog i mig. Eller om den eller den tog i mig på ett visst sätt. Och så att jag liksom visste att den här luften kan jag fan andas. Eller inte. Eller jo kanske. Men att sen plötsligt (rörelse: putt).

Och så ner i snön och (rörelse: putt). Inte som att jag inte hade sett snö förut. Alltså det här är verkligen inte en sån historia. Men det var typ rekordkallt det året. 1986. Är det nån här som var i Sverige då? I Värmland? Ja men det var liksom snö upp till bröstet på mig. Jag var ju bara sex. Alltså jag var sex år. Det sa jag kanske. Och hur mycket jag än hade sett snö och lekt i snö och fått snö i näsan och typ till och med hade ätit snö så var det här ändå… Det var… Snö som snö. Eller? Nej. Det här var främmande snö. (rörelse: putt) Så helt plötsligt var den främmande snön där och jag la mig ner i den (rörelse: putt)… Och jag… Jag blev främmande. Som att dom andra var borta. Jag vet inte om dom hade lämnat mig i snön eller om det var jag som gömde mig liksom. Men dom hade tagit med mina händer. Mina tår. Min hud. Och alltså det här är kanske lite svårt att liksom smälta. Eller alltså att det låter inte riktigt sant. Men det är sant. Min hud började typ ändra färg. Såhära långsamt. Och mitt hår. Mitt hår ändrade också färg. Och det var typ special (engelska) hår. Hår som alla kunde ta i. Och ba så här… Det här håret är special (engelska). Fan samma sak med min hud alltså. (rörelse: putt) Hur fan kunde jag ha vetat det? Att det skulle hålla på så där sen.


*

4.

Skulden. Ett parti om skulden. Om vad det innebär att ha haft turen att ha ett medborgarskap. Kanske.


*

5.

Skriva hud.

Lagret under.

Och pirrningarna däremellan. Inte som det som håller ihop allting. Snarare det som avslöjar. Skriva hud.

- Och om just du rör vid min hud kommer jag aldrig rodna. Även om lagret under och pirrningarna emellan finns till för att hylla dig. Men min hud rodnar inte. I många språk finns inget ord för att rodna.
- Men då tänker jag röra vid din hud ändå.
- Och ta risken?
- Vad menar du?
- Jo men jag tänker att du riskerar att inte få den reaktion du väntat dig och då kanske…
- Då kanske jag inte känner mig tillräckligt uppskattad? (paus) Va? Menar du det? Är det det du menar?
- Men du får det att låta som nånting konstigt.
- Att det skulle vara konstigt att bli förnärmad över att din hud inte rodnar när jag rör vid den.
- Min hud kommer aldrig rodna.
- Min älskades hud rodnar inte.
- Och ändå vill du?
- Ändå vill jag.
- Ska jag vara tacksam för det?
- Bara om jag rör vid dig bra.


*

6.

Tänk er en gympasal. Eller vänta. Jag tror att vi kanske ska blunda för den här faktiskt. Alltså alla som behöver blunda för att inte se. Ni behöver så klart inte blunda men jag tänker mig att den här scenen skulle funka ganska bra om ni gör det.

Jag behöver blunda i alla fall. Vi kör.

(jag börjar dansa, väldigt tydliga steg, snarare gympa än dans)

Tänk er en gympasal. Föreställ er en gympasal. En typ aerobicssal egentligen. Alltså sån där som finns på träningsställen. Och som är till för grupper. Alltså gruppträning. Typ Step. Zumba. Core. Gravidgympa. Och så afrikansk dans. Föreställ er en sal full med dansare. Föreställ er att ni ser dom en och en. Alltså att dom kommer in en i taget. Och en till. En till. En till. (Ljud av steg som ökas på successivt. Steg som gör dansaerobics.) Och till slut är hela rummet fyllt. Och alla har roligt. Alla svettas. Alla ger järnet och då plötsligt kommer det en ny låt. En hitlåt. Typ (nynnar på Shakiras Waka Waka. Gör det lite då och då). Och när det börjar kännas som att det verkligen inte är ok att vi följer den här vita instruktören som låtsas om att vi dansar västafrikansk dans och vi tänker att nu går vi ut härifrån så är det nånting som händer. Det är som att vi plötsligt ser rummet. Alla kroppar. Alla olika kroppar. Dom som har hört att det är lätt koreografi att följa och hoppat dansaerobicsen. Eller dom som faktiskt är passionerat förälskade i den västafrikanska musiken. Eller dom som faktiskt vill svettas tillsammans med andra som är passionerat förälskade i den västafrikanska musiken. Så här är vi nu. Och vi svettas ihop. Och det är dagen efter den där valdagen då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Och etnotanterna har aldrig varit finare. Du vill bara ta etnotanterna och krama sönder dom. För så fina är dom den här fruktansvärda dagen. Och den vita instruktören som ursäktar sig jättemycket för att spela en Shakira-låt som finallåt istället för musik från Västafrika – hen fick ta en kollegas musik idag, glömde sin hemma. Och så dansar vi. Vi dansar bort rädslan som sprider sig där utanför. Här inne är vi inte rädda. Vi vet ingen rädsla. Vi är bara nyfikna. Och vi blir nästan – nästan – som en homogen grupp. Och vi smälter ihop. Och svettas. Och den vita instruktören som ursäktar sig är het som fan och hen är riktigt bra på att göra rörelserna så vi tycker att hen är het som fan. Alla vi som är 20, 30, 40, 50, 60, 70 år och tycker att hen är het som fan när hen säger att hen glömt sin musik och måste låna kollegans. Och när vi trampar riktigt hårt i golvet alla samtidigt. Då tycker vi att ljudet är riktigt hett. Det är inte bara instruktören som är het. Kolla fötterna. Har vi egentligen sett vristerna tidigare. Och armbågarna. Upp. Upp och ner. Och kraften i fingrarna. Och vristen. Vristen. Vrist. Vrist. Hand hand. Magen. Runt och runt. Och jävlar nu kommer brösten. Woho. Och vrist vrist. Handled handled. Mage. Höft. Höger. Vänster. Höger höft. Och när vi känner att vi är en rörelse. En enda rörelse som är vår. Då börjar vi alla knulla. Alltså alla med varandra. För i vårt rum finns ingen rädsla. Och vi har aldrig hört talas om att vi kan komma hit och svettas ihop utan att knulla. Så vi gör det.

Och efteråt applåderar vi. Och tackar varandra som vi brukar.


*

7.

(jag tar fram en bild på datorn, eller kanske en bildserie som rullar)

Då ska vi se. Här har vi en bild på mig när jag är fyra-fem år. Dom andra är blurrade för att dom bor i en diktatur långt borta och jag har tyvärr tappat kontakten med dom. Alltså kunde dom inte bli tillfrågade om dom vill vara med. Men eftersom jag tycker att det dokumentära är en fascinerande trend just nu inom teatern så har jag letat fram den här bilden. Och vad säger då den här bilden?

(paus)

Ja den illustrerar en historia om heterosexualitet som jag nu tänkte berätta med ord. Så kanske ni lägger in egna dimensioner och nivåer av det genom att liksom också titta på mig som just liten. Det ökar också autenticiteten – trovärdigheten i min berättelse att göra det på just det här sättet. Kanske till och med angelägenheten. Vi får se.

Det här är alltså då jag. Och den här blurrade personen är ett barn till en kompis till mina föräldrar. Så vi träffades lite då och då. Och vi verkligen älskade varandra. Vår relation byggde på ett känslomässigt band som var svårt att förklara. Även för en femåring. Det var helt fantastiskt. Varje gång vi träffades var det som att varje muskel slappnade av. Och så började vi hångla jättemycket. Alltså råhånglade. Kyssar och kramar hela tiden. Jag kommer ihåg det som att vi kunde springa iväg från varandra bara för att kunna mötas igen i en plötslig våt puss. Eller en lång kram.

Och dom vuxna dom älskade ju det här. Vi var stor underhållning. Så små och så jävla kära i varandra. Dom kunde projicera allt möjligt på oss. Och jag skulle inte bli förvånad om det pratades om vad det skulle kunna bli för par av oss när vi blev stora och skaffade egna barn. Ibland kunde vi nog bli lite väl vulgära tror jag men då var det bara att separera oss ett tag och så blev det gulligt igen.

Och nu kommer det dokumentära då som skulle kunna gränsa till bekännelsemonolog tror jag. Men alltså. Så här är det. Och det här är jätteviktigt. Inte bara för mig. Jag tror att det var just i kontakten med det här fantastiska barnet, den här underbara vännen, som jag kom på att jag inte var och aldrig kommer vara heterosexuell. Det fanns inte det minsta spår av något sexuellt i det vi gjorde. Det var bara bombastisk kärlek.

En kärlek som sätter sig i musklerna och slappnar av dom.

En kärlek som dom vuxnas insinuationer aldrig kunde förstöra. Deras heterosexualitet smittade inte av sig på oss. Ha ha.

Dom skulle ha fokuserat på grannflickan istället, som jag lekte doktor med. Allt dom letade efter fanns där.

Men det gjorde dom inte. Det gjorde dom inte. (viskar) Dom såg inte.

(i en mikrofon om det tidigare inte varit i det)

Not gonna get us
They’re not gonna get us
Not gonna get us
Not gonna get us
Not gonna get us
They’re not gonna get us
They’re not gonna get us
Not gonna get us
They’re not gonna get us
Not gonna get us!

Starting from here, let’s make a promise
You and me, let’s just be honest
We’re gonna run, nothing can stop us
Even the night that falls all around us

Soon there will be laughter and voices
Beyond the clouds over the mountains
We’ll run away on roads that are empty
Lights from the airfield shining upon you

Nothing can stop us, not now, I love you
They’re not gonna get us,
they’re not gonna get us
Nothing can stop us, not now, I love you
They’re not gonna get us,
they’re not gonna get us
They’re not gonna get us
- (Not..)
They’re not gonna get us, gonna get us, gonna get us...
- (Not gonna get us)
They’re not gonna get us
- (gonna get us, gonna get us!)
Not gonna get us
Not gonna get us, gonna get us.
Not gonna get us
NOT GONNA GET US, GONNA GET US!
- (Not gonna get us)
Get Us, get us..
- (Not gonna get us)

Not gonna get us
Not gonna get us

We’ll run away, keep everything simple
Night will come down, our guardian angel
We rush ahead, the crossroads are empty
Our spirits rise, they’re not gonna get us

My love for you, always forever
Just you and me, all else is nothing
Not going back, not going back there
They don’t understand
They don’t understand us

Not gonna get us, gonna get us, gonna get us
- (gonna get.. get us.)
Not gonna get us
- (gonna get.. gonna get..)
Not gonna get us, gonna get us..
Not gonna get us

Nothing can stop us, not now, I love you
They’re not gonna get us,
they’re not gonna get us
Nothing can stop us, not now, I love you
They’re not gonna get us,
they’re not gonna get us
They’re not gonna get us
- (Not gonna get us)
They’re not gonna get us, gonna get us
They’re not gonna get us
- (Not gonna get us)
Not gonna get us, get us
Not gonna get us, get us
Not gonna get us

Tack.


*

Förord 1

Hej Ful!

Vad är text?

Vad är performativ text?

Är ett manus det som sedan blir ett sceniskt verk eller är manuset egentligen våra föreställningar om vad som inspirerar oss?

Så vad är text?

Vad är Ful text?

Som inte är tidskriften Ful?

Ful är en varm plats. En förlåtande men krävande. Ful är en sentimental plats. En plats som vågar gå genom den fysiska erfarenheten, den emotionella, för att beskriva en kunskap. En sentimental plats tillåter stunder, reaktioner och alltid kärleken.

Vad är scenkonst?

Vad är Ful scenkonst?

Vad är Ful Stage?

Jag tänker mig en serie performativa handlingar som tillsammans skapar en händelse där många människor – ibland kanske bara några få – möts för att fördjupa vissa frågor eller upplevelser. Kanske för att få nya frågor att uppleva. Jag tänker att dom här handlingarna är platsspecifika, situationsbaserade, kontextuella, föränderliga – uppstår där och då även om dom funnits tidigare. Inte för att prata om nuet igen. Fan vad det har pratats om nuet utan att det egentligen har förändrat så mycket. Tidsbestämma nuet? Det som vi delar.

Just nu.

Du och jag. Ful. Till exempel.

Så vad är text?

Varför bestämde vi att jag skulle skriva just text som vi sedan skulle bygga scenkonst av? Tänkte vi att mina erfarna eller nyupptäckta ord inte gick att fånga på annat sätt? Hur som helst skriver jag nu.

Och alla avstånd jag skapar till andra eller vissa genom att välja vissa specifika ord eller vissa specifika meningar eller viss typ av performativitet. Dom avstånden måste jag ta ansvar för.


NASIM AGHILI är regissör och dramatiker och en del av Ful.



© 2010 Ful