STÅ TVÅ OCH TVÅ? ALDRIG ATT JAG TÄNKER, DIN FASCIST!

Som boknördig polyaspirant tror jag att svaren på mina frågor om poly finns i några litterära, feministiska klassiker, men berättelserna är sorgligare än min glada version av poly. I min polydröm tackar jag JA till det härliga som erbjuds. Vi kan kalla det äpplet istället för kakan. Mitt polyjag rymmer från tvåsamheten och jag får vara mer, med fler. Vi blir tre och tillsammans firar vi jul med släkten.

Det var precis innan sommaren, en helt vanlig dag på bibblan, då hen frågade mig om jag kunde se till hens dator. ”Vill du ha något från affären?”, undrade hen. ”Äh, näe, det är bra”, sa jag, helt blank i skallen. Hen kom tillbaka med ett äpple. ”Vill du ha?”, log hen. Äpplet såg så gott ut… ”Nej, tack”. Punkt. Sen dess har jag tänkt på henom, på det där äpplet, på vad det kunde symbolisera, på oss och hens möjliga plats i mitt liv. Äpplet drog mig rakt in i polyvärlden. Tillbaka på bibblan började jag söka efter råd om poly med nävarna i bokhyllan.

Jag har hört att fri kärlek och sexualitet är ett befrielserecept från kapitalismens och patriarkatets tvåsamma ägande. Marxisten Alexandra Kollontaj, anarkisten Emma Goldman och författarna Suzanne Brøgger och Gun-Britt Sundström skrev texter mot mono. Feministisk visdom, grrruulllgg. Intellektuellt dreglande bläddrar jag desperat efter svaren på hur en kan dela äpplen i Kollontajs Tre generationers kärlek (1923), Goldmans Anarkistiska minnen (1931), Brøggers Kärlekens vägar och villovägar (1975) och Sundströms Maken (1976). Dom måste ju veta.

Läs hela texten i Ful 3/2008